De falska profeterna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-01-15
Håkan A Bengtsson och Karolina Ramqvist svarar på kritiken mot tidskriften Arena
En gammal dålig vänstertradition synliggjordes när Dan Josefsson och Daniel Suhonen gick till attack mot tidskriften Arena ( Aftonbladet 12 januari). Även andra väletablerade kulturskribenter i Stockholm har tidigare kritiserat tidskriften och därmed Arenagruppen i allmänhet för något slags svek mot arbetarklassen. Och samtidigt passar de på att uppmana till facklig annonsbojkott mot Arena.
Josefsson och Suhonen söker uppenbarligen sina fiender i näraliggande kretsar. För övrigt ett typiskt kännetecken för det slags vänstersekterism som bär med sig en omisskännlig doft av 1970-tal. Sveket mot arbetarklassen söks någonstans i de egna leden. Denna tradition har djupa historiska rötter. Under Weimarrepubliken utnämnde det tyska kommunistpartiet socialdemokraterna till sin huvudfiende. Trots att Hitler marscherade in från höger. På 1970-talet kunde vänstergrupper ställa frågor av typen: ”Vems sida står du på – på vår sida eller på kapitalisternas?” Efter 11 september förklarade George Bush krig mot terrorismen med en liknande formulering. Men högerns McCartyism har sin motsvarighet inom vissa skikt inom vänstern.
För ett snarlikt förhållningssätt gav Daniel Suhonen prov på när han i ett inlägg i Arena tyckte det fanns anledning att ställa frågan till Devrim Mavi, som är en av Arenas chefredaktörer: ”Vilken social klass anser du att vänstern bör företräda?”
Det som möjligen är ägnat att förvåna är att en anställd i den socialdemokratiska rörelsen framträder som ideologisk skarprättare av det här slaget. Bara genom att ställa frågan etableras ett misstänkliggörande som kletar fast.
Att den här sekteristkulturen lever vidare visade inte minst slaget om Ordfront som rasade för ett antal år sedan. Under ytan fanns ett missnöje med delar av Ordfronts profil och verksamhet. Ordfronts engagemang för mänskliga rättigheter i Demokratiakademin uppfattades som ideologiskt tvivelaktigt. En av kombattanterna den gången hette för övrigt Dan Josefsson. Artikelförfattarna hävdar att Arenas redaktion är ”nära lierad med den socialdemokratiska partiledningen”. Detta kommer nog som en överraskning för alla parter. Inte minst för Arenaredaktörerna. Och för den delen säkert också för den socialdemokratiska partiledningen. Särskilt efter Anna Hellgrens kritiska artikel i höstens första nummer: ”Tandlös opposition. Om hur S slutade drömma och kompromissade bort politiken.”
Anklagelsen klingar falskt eftersom tidskriften Arena och Arenagruppen är partipolitiskt obundna och arbetar utifrån en radikal och progressiv plattform. Att projicera kritik mot socialdemokratin och det rödgröna samarbetet på tidskriften Arena är både missriktat och felaktigt.
Arena har från starten strävat efter att vara ett brett forum för debatt och diskussioner. Vi har velat inkludera och inte exkludera olika ståndpunkter och perspektiv. Det tror vi också har präglat tidskriften under dess 16-åriga historia och även resten av Arenagruppens verksamhet. Möjligen provocerar detta företrädare för en vänsterkultur där tidningar ses som megafoner för en bestämd linje. Det är vår uppfattning att framtiden kommer att formas av politiska koalitioner, precis som Obamas valseger utgick från en regnbågsmobilisering. Det finns skäl att påminna om att vi redan efter valet 1998 i en ledare i Arena argumenterade för att socialdemokraterna inte längre kunde göra anspråk på att regera på egen hand, utan borde öppna dörren för vänsterpartiet och miljöpartiet. Vi tror i och för sig inte att våra ståndpunkter haft någon avgörande betydelse härvidlag. Men om så varit fallet så skäms vi verkligen inte för det.
Vi har också haft en medveten strävan att låta den politiska debatten inrymma olika perspektiv, som klass, kön, etnicitet och sexualitet. Vi ställer inte upp någon motsättning mellan dessa. Det är en konstruktion och ett motsatsförhållande som Suhonen och Josefsson skapar och pådyvlar tidskriften Arena. Deras kritik bygger på våldsamma (medvetna eller omedvetna) missförstånd. Som när de hävdar att Devrim Mavi skulle legitimera ekonomisk exploatering av migranter. Den som något läst och följt vad Devrim Mavi skrivit och står för inser att detta är en helt grundlös anklagelse.
Kritiken blir också totalt missriktad om man läser ett antal utgåvor av Arena. Det räcker att bläddra igenom några av det senaste årets nummer. Här finns artiklar om Sverigedemokraterna, finanskrisen, krönikor av Paul Krugman som sedan fick nobelpriset, kritik av utanförskapsbegreppet, krav på ökat offentligt ägande och på ny miljöpolitik. Tidskriften har haft tema om islamismen, feminismen, radikalismen och Niqab. Vi har skrivit om Mellanösternkonflikten, skolpolitik, Rwanda, Obama, facklig organisering i Kina, det svenska pensionsfiaskot och en ny syn på Förintelsen. Med mera. Arena har ett mycket brett innehåll.
Det är pinsamt att en tidskrift med en upplaga på omkring fem tusen exemplar (ägd av en ideell förening med knappa resurser) ska behöva redovisa och försvara sitt journalistiska urval mot en selektiv läsning och osakliga påhopp i Nordens största tidning (huvudsakligen ägd av en borgerlig norsk mediekoncern). Vi kan säga så här om innehållet i Arena: I nästa nummer skriver vi om individens upplösning, om den borgerliga arbetslinjen, om nedskärningar i skolan, om migrantarbetare, om EU:s nya flyktingpolitik, om oppositionens storstadspolitik, om oljekrisen, om kriget i Afghanistan, om Maja Lundgrens nya roman och om varför Andres Lokko har flyttat från Stockholm till London.
Vi ställer oss frågande inför Dan Josefssons och Daniel Suhonens fixering vid Arenas förhållande till sexualiteten. I början av 00-talet var Arena med och introducerade queer-begreppet i den svenska debatten. Stämplade det tidningen som queer? I det senaste numret handlade ingenting om sex, sexualitet eller sexualpolitik. Av ett fyrtiotal större artiklar under hela hösten fanns en artikel av Anna Adenji om äktenskap som kan tolkas som ett sexualpolitiskt inlägg och ett utdrag ur Kristina Hultmans lesbiska komma ut-roman ”Undersökningen”. Ett reportage handlade om den svenska porrindustrins förändrade villkor. ”Queer” dyker upp i ett inlägg av Daniel Suhonen, om just att sexualitet tar för stor plats i tidningen.
Arenas publicistiska utgångspunkt är att göra en bred vänstertidning och kulturtidskrift med relevant opinionsbildande journalistik. Ingenstans ger redaktionen uttryck för att vara ”ointresserade av en politik som tryggar andra grundläggande mänskliga behov än de sexuella”, att ”sexuell frigörelse är den viktigaste frågan”, att ”kollektiv förändring är omöjlig” eller att ”klassanalys är gammeldags”.
Josefssons och Suhonens artikel utgår helt enkelt från ett tunnelseende och präglas av ett slags klipp- och klistrajournalistik i gammal dålig vänsteristisk anda. Syftet är att utmåla Arena som förrädare.
Kritiken blir än mer svårförståelig om man tar hela Arenagruppens verksamhet med i beräkningen. Varje dag publicerar vi på vår webbaserade ledarsida Dagens Arena artiklar om svensk och internationell politik. Där skriver vi om a-kassan och försämringarna i sjukförsäkringen, om den ekonomiska krisen och behovet av en ny näringspolitik. Där kritiserar vi alliansens så kallade arbetslinje. Varje dag. Samma dag Suhonen och Josefsson publicerar sin drapa kritiserade vi Dagens Nyheters beslut att inte ta in en annons från fackföreningen Solidaritet angående konflikten på Ikea i Polen. Vilket gör det särskilt tragikomiskt att Josefsson och Suhonen uppmanar facket att sluta annonsera i Arena!
Särskilt som vår tankesmedja Arena Idé driver flera olika projekt med en facklig koppling. Den 18 januari publicerar vi exempelvis en rapport i vårt socialförsäkringsprojekt av Kommunals utredare Viktoria Bergström med titeln Vän eller fiende? Om socialförsäkringar, kön och klass. Den första skriften författades av Folksams Håkan Svärdman och diskuterade arbetsskadeförsäkringen: Fallucka eller trampolin. Tankar kring en ny rehabiliterings- och arbetsskadeförsäkring. Kanske inte skrifter som finner vägen till Aftonbladets kultursida. Men viktiga beståndsdelar i en diskussion om framtidens välfärd. Samma sak gäller för övrigt förra årets Omöjligt uppdrag. Om makt, kunskap och lärande i fackets vardag av Susanne Köpsén.
Under våren genomför vi kursen ”Att skriva politiskt” i samarbete med Viskadalens folkhögskola. I vårt mediebolag Arena medier gör vi två fackliga tidningar. Under 2010 startar vi ett projekt riktat mot skolan för att bredda kunskaperna om den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Suhonen och Josefsson efterlyser en analys av främlingsfientligheten. I Premiss förlag har vi publicerat två böcker. Dels antologin Högerpopulismen och dels Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs genomarbetade granskning av Sverigedemokraternas politik i Slaget om svenskheten. Båda används i utbildningar runt om i landet. Ingenting om bokförlaget Atlas och dess breda utgivning. Två av förlagets storsäljare har för övrigt klass som grundläggande tema, Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Anneli Jordahls Klass – är du fin nog. Artikelförfattarna tycker att Arena inte skrivit om klimatfrågan tillräckligt mycket. Men Atlas har gett ut Andreas Malms Det är vår bestämda uppfattning… I våras genomförde Arena Program en stor seminarieserie om vatten. För att bara nämna några axplock av allt vi gör.
Och vad gör Dan Josefsson och Daniel Suhonen själva? Jo, dom går till frontalangrepp på tidskriften Arena. Deras tes är att vår kulturtidskrift ska göras ansvarig för klassamhällets osynliggörande och socialdemokratins dåliga självförtroende. De har tappat alla rimliga proportioner. Man tar sig för pannan.
Vi är ganska övertygade om att facket inte faller för deras vänstersekteristiska tugg. Särskilt inte när det författats av arbetarklassens självutnämnda profeter Dan Josefsson och Daniel Suhonen.
Håkan A Bengtsson
VD för Arenagruppen
Karolina Ramqvist
Chefredaktör för tidskriften Arena
