Manipest
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-16
Anders Johansson om en litteraturdebatt utan innehåll
Men ska det aldrig ta slut? Sju författare lanserar ett snömos till manifest, ”för ett nytt litterärt decennium”. 32 andra författare svarar med ett parafraserande motmanifest. Det hejas och det buas. Det publiceras till och med ett läsarmanifest i Dagens Nyheter, innan de sju släpper ifrån sig ännu ett manifest, eller ett ”Appendix” till manifestet. När det här läses har det förmodligen kommit ett par till – varför inte ett redaktörsmanifest eller ett kritikermanifest, om inte annat ett appendix till appendixet.
Jag har inget emot manifestgenren, men som Fabian Kastner påpekade i Expressen är redan det första manifestet i allt väsentligt ett uppkok på Jesper Högströms attack på den svenska romanen 2007. Argumenten har inte blivit starkare av att vila i två år och utvidgas till två harmsna helsidor i DN.
Bortom de pompösa plattityderna (”berättarkonstens enorma konstnärliga potential”) och förvirrade självmotsägelserna återkommer samma elementära form/innehåll-tänkande gång på gång: stil ställs mot karaktärsgestaltning, form mot stoff, existentiella erfarenheter mot berättande, handling mot form. För det mesta tar man helt sonika ställning för det ena mot det andra, ibland noterar man skarpsynt att X förmedlas av Y. Kruxet är inte att det förhåller sig tvärtom eller att argumenten är inkonsekventa; kruxet är att hela resonemanget är så kategoriskt fyrkantigt, så okänsligt för den ofrånkomliga dialektiken mellan det ena och det andra, att det knappt duger som utgångspunkt för en diskussion.
För att ta ett enda exempel så önskar jag att de ”unga” (adjektivet är deras eget – de ser ut att vara lika medelålders som jag) manifestförfattarna kunde peka ut en ”konkret handling” så att jag kunde få känna på den, eller ge mig en enda definition på en ”abstrakt ’form’”. Jag hade haft lättare att köpa dikotomin om adjektiven hade kastats om, men det är förstås där skon klämmer: förutom sitt agg mot de som skriver annorlunda verkar manifestförfattarna drivas av en tro på att berättandet är omedelbart, genomskinligt, naturligt, opolitiskt och ”existentiellt”. Att det har ungefär samma ontologiska status som en hammare.
Det finns en oskuldsfullhet i detta som inte är så mycket att orda om – man behöver inte vara romanteoretiker som författare – så länge man inte dikterar den ”unga” svenska litteraturens framtid. Vill man göra det bör man ha ett visst hum om hur litterärt innehåll sedimenterar och blir form, hur allt skrivande styrs av konventioner, eller vad som skiljer Petronius från Cervantes från Brontë från Borges från Jelinek från en själv. Kort sagt: lite bättre historisk förankring.
Men det mest anmärkningsvärda med manifesten är inte att de är teoretiskt platta, utan att de är så substanslösa. Ett manifest skriver man rimligen för att man vill något och för att det man vill innebär ett brott mot det innevarande. Ett manifest där jag deklarerade att jag under 2010-talet tänker ägna mina recensioner åt att recensera böcker vore måttligt intressant. Så vad vill då de unga manifestförfattarna, utöver att uppmärksammas (pr-mässigt är deras manifest förstås ett genidrag), inte skriva under pseudonym och inte skriva deckare? Jo: ”Vi vill skriva romaner som blir lästa.” Jaha. Så bra. (Nedslående nog mynnade det andra manifestet, svarsmanifestet, ut i samma tomma fras: ”Vi vill skriva böcker som blir lästa”.) Fast varför har ni inte gjort det förut? Eller om ni har det, varför skriver ni då ett manifest nu? För att alla andra författare, utom just ni, skriver så dåliga romaner att ni kände er kallade att säga ifrån …?
Utöver detta ressentiment kan man notera att de unga författarna inte direkt framstår som några kosmopoliter. Ett antal historiska föredömen listas, från Selma Lagerlöf till Inger Alfvén – inte ett utländskt namn så långt ögat kan nå. Fast det ligger kanske i linje med den anspråkslösa ambitionen att ”återupprätta det svenskaberättandet”. Som om skrivandet hade en nationell tillhörighet. 2010-talet känns redan dött.
Anders Johansson