Stå upp mot islamofobin!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-03

NAOMI KLEIN om en rasistisk kampanj – och bilden som fått Obama att darra

Hillary Clinton förnekade att det var hon som låg bakom spridningen av fotografiet på Barack Obama iförd turban, men hennes kampanjchef säger att även om det vore hon så skulle det inte spela någon roll. ”Hillary Clinton har iklätt sig traditionella klädedräkter i länder hon besökt, och de bilderna har fått stor publicitet.”

Visst har hon det. Och George W Bush satte på sig en förtjusande poncho i Santiago, medan Paul Wolfowitz blev en hit på YouTube med sin malariabesvärjande afrikanska dans under sin tid som chef för Världsbanken.

Den uppenbara skillnaden är denna: när vita politiker klär sig ”etniskt” så ser de bara lustiga ut. När en svart presidentkandidat gör det så ser han utländsk ut. Och när de etniska kläderna i fråga vagt påminner om de kläder som bärs av irakiska och afghanska motståndskämpar (åtminstone i många av Fox News tittares ögon, de tror att varje annan huvudbonad än en basebollkeps utgör en krigsförklaring mot Amerika), då blir bilden direkt skrämmande.

”Turbanskandalen” är en del av det som kallas ”muslim-smutskastningen” av Obama. Den innefattar allt från överbetonat uttalande av Obamas mellannamn till den viskningskampanj som förs på internet om att Obama skulle ha gått i en fundamentalistisk koranskola i Indonesien (en lögn), att han svors in i senaten på ett exemplar av koranen (ytterligare en lögn) och att han – om han blir vald – kommer att montera stora högtalare på Vita huset för att sända ut muslimska böneutrop (den hittade jag på själv).

Hittills har Obamas kampanj svarat med aggressiva korrigeringar som basunerar ut hans kristna tro, angriper angriparna och allmänt låter som ett samarbetsvilligt vittne inför kongressens kommitté för oamerikansk verksamhet. ”Barack har aldrig varit muslim och aldrig utövat någon annan religion än den kristna”, står det i ett informationsmaterial. ”Jag tillhör inte och har aldrig tillhört den muslimska tron”, förklarade Obama för en reporter på Christian News.

Obama måste naturligtvis korrigera lögner och felaktigheter, men han skulle inte behöva stanna där. Problemet med kampanjens motreaktion är att den låter den avskyvärda och rasistiska premissen för hela ”muslim-smutskastningen” stå oemotsagd: nämligen att det vore något skamligt med att vara muslim. Obamas anhängare säger ofta att de blir ” swiftboatade” [ett ord som anspelar på den förtalskampanj mot förre demokratiske presidentkandidaten John Kerry som bedrevs av organisationen ” Swift Boat Veterans for Truth”], och därmed accepterar de, liksom i förbigående, idén att det är lika illa att anklagas för att vara muslim som att bli anklagad för landsförräderi.

Byt ut islam mot någon annan tro eller etnicitet och reaktionen blir troligen en helt annan. Ta till exempel en artikel ur The Nations arkiv. För tretton år sedan reste tidskriftens framlidne, djupt saknade Europakorrespondent Daniel Singer till Polen för att bevaka ett hårt omstritt presidentval. Han rapporterade att valkampen hade urartat till en unken debatt om huruvida en av kandidaterna, Aleksander Kwasniewski, i hemlighet var jude.

Pressen påstod att hans mor hade begravts på en judisk begravningsplats (hon var fortfarande i livet), och en populär tv-show sände en sketch där denne kristne kandidat var klädd som en hasidisk jude. ”Det som störde mig”, anmärkte Singer syrligt, ”var att Kwasniewskis advokater hotade med att stämma för förtal, i stället för att verka för ett åtal i enlighet med lagen mot rasistisk propaganda”.

Vi bör ställa samma krav på Obamas kampanj. När Obama under tv-debatten i Ohio tillfrågades om Louis Farrakhans stöd för hans kandidatur tvekade han inte att beskriva Farrakhans antisemitiska uttalanden som ”oacceptabla och förkastliga”. När turbanfotobråket fördes på tal i samma debatt tog han inte tillfället i akt att säga någonting alls.

Farrakhans ökända uttalanden om judar fälldes för tjugofyra år sedan. Den orgie av hat som ”muslim-smutskastningen” representerar utspelar sig i realtid, och den kommer säkert att intensifieras rejält inför presidentvalet. Dessa attacker innebär inte bara en ”smutskastning av Baracks kristna tro”, som John Kerry hävdade i ett utskick från kampanjen. De innebär ett angrepp mot alla muslimer, som i vissa fall faktiskt utövar sin rätt att täcka över sina huvuden och skicka sina barn till religiösa skolor. Det finns till och med tusentals som har det mycket vanliga namnet Hussein. Alla tvingas de se på medan deras kultur används som ett grovt tillhygge mot Obama, samtidigt som den kandidat som symboliserar harmoni mellan raserna underlåter att försvara dem. Och detta vid en tidpunkt när amerikanska muslimer är den grupp som drabbas allra hårdast av Bushadministrationens angrepp på de medborgerliga rättigheterna, samtidigt som de utsätts för en växande mängd dokumenterade hatbrott.

Ibland, men långtifrån tillräckligt ofta, säger Obama att muslimer ”förtjänar respekt och värdighet”. Vad han aldrig har gjort är det som Singer efterlyste i Polen: att fördöma attackerna som rasistisk propaganda, i det här fallet riktad mot muslimer.

Själva kärnan i Obamas kandidatur är att han – som bodde i Indonesien som pojke och som har en afrikansk farmor – är den ende som kan ”reparera världen” efter att Bushs rivningskula härjat färdigt. Detta reparationsarbete börjar med de 1,4 miljarder muslimerna runtom i världen, en grupp som inkluderar många som är övertygade om att Förenta staterna har bedrivit ett krig mot deras tro. Denna uppfattning är baserad på fakta, bland dem det faktum att muslimska civila inte räknas bland de döda i Irak och Afghanistan, att islam har vanhelgats i USA-styrda fängelser, och att framröstandet av ett islamiskt parti resulterade i kollektiv bestraffning i Gaza. Den närs också av framväxten av en hätsk form av islamofobi i Europa och Nordamerika.

Som den mest synliga måltavlan för denna växande rasism har Obama makten att bli mer än bara dess offer. Han kan använda attackerna för att påbörja just det globala reparationsarbete som är det mest förföriska löftet i hans kampanj. Nästa gång Obama tillfrågas om sin påstådda muslimskhet kan han svara genom att inte bara klargöra fakta utan genom att vända på situationen. Han kan klart och tydligt uttala att om en presidentkandidat upprätthåller förbindelser med en lobbyist för läkemedelsindustrin så skulle det kunna motivera ett skandalavslöjande, men om en kandidat är muslim så är det däremot inte någon orsak till skandal.

Att förändra förutsättningarna för debatten på det här sättet är inte bara moraliskt utan också taktiskt smart – det är det enda svar som kan ta udden av dessa hatfyllda attacker. Och det bästa med det sättet att svara är detta: till skillnad från löftena om att avsluta Irakkriget och stänga Guantánamo så behöver ett ställningstagande mot islamofobin inte vänta till efter valet. Obama kan använda sin kampanj till att börja redan nu. Låt reparerandet börja.

Naomi Klein