Vad är problemet?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-07-11 | Publicerad 2011-07-09

Marianne Lindberg De Geer om hur kulturen skapar arbete

Återigen diskuteras de fria teatergrupperna, återigen med siktet på besparingar. Men vad är en fri grupp?

Så här. Man är ett gäng, kanske tre, fyra stycken med ett brinnande intresse att göra teater.

Man letar lokal. Kanske hittar man en övergiven fabrikslokal eller en nedlagd biograf till en överkomlig hyra. I början gör alla allt. Så utkristalliserar sig ett mönster. Några är bättre på att skriva än andra, en gör scenografin och alla spelar.

Gruppen får så småningom entusiastiska recensioner, men också misstänksamma. Ska detta vara konst?

Man hittar nya texter som de större institutionerna inte vågar sätta upp. Teatern börjar hitta sin publik. Man har så små lokaler att hur utsålt det än är så går det inte runt ekonomiskt. Att skaffa större lokaler är inte att tänka på, eftersom pengarna inte finns. I flera år jobbar medlemmarna med andra jobb vid sidan av, för att kunna försörja sig.

Gruppen skapar sig ett namn, man söker kommunala och statliga stöd. Efter några år börjar gruppens skådespelare dyka upp på de stora teatrarna, likaså deras regissörer, scenografer och texter. Teatern har nu fått ett stadigt rykte att ”komma med det nya”. Hela tiden söker sig unga människor till gruppen, många fler än de kan ta emot.

Teatern har blivit plantskola för en nya generationer.

Kulturrådet har en referensgrupp bestående av folk från branschen, män och kvinnor, framstående inom sina områden och i alla åldrar och från alla delar av landet. De ser allt som spelas på de fria teaterscenerna och bedömer kvaliteten och utifrån det delas pengar ut.

Ända sedan den borgerliga alliansen kom till makten har man visat ett kulturförakt som saknar motstycke. Den enda kultur som räknas och accepteras är den som redan är populär, som många kan ansluta sig till, som känns igen. Kultur som söker nya vägar, det vill säga som inte alla omfamnar med en gång, väcker aggression och nedlåtenhet. Om man översätter detta synsätt till säg sjukvården skulle inte mycket ha hänt sedan medeltidens åderlåtning. Vägen heter forskning, experiment och sökande. Utan sådant stannar utvecklingen vilket område vi än talar om.

Det är de fria grupperna som med sina djärva satsningar ger teater-Sverige den forskning och det nya blod som är nödvändigt för teaterns framåtrörelse – de stora institutionernas anser sig inte längre ha råd.

Under förespegling av innovation och nytänkande försöker nu högeralliansen i Stockholms stadshus frånta sig ansvaret för den explosiva utveckling av nya teaterkonstellationer som hela tiden dyker upp. Förslaget är att nolla ekonomin. Och att låta alla etablerade frigrupper ”tillsammans med nya mer eventbaserade kulturföretag” söka ur samma ynka pott som tidigare. Detta gör man istället för att ge nytillkomna, intressanta men strukturellt annorlunda kulturyttringar egna bidragspotter att söka ur. Man vill ersätta fria teatergruppers ensemblearbete med evenemangskultur.

Teater Galeasen, Teater Brunnsgatan, Teater Tribunal, moment:teater, Teater Giljotin och Fria Teatern är de skolor som kontinuerligt skapar institutionernas förnyelse. Dessa vill man nu svälta ut.

En offensiv, ansvarstagande kulturpolitik borde istället låta staten ta ett större ansvar. Hur blir en fri grupp så etablerad att den räknas in som så viktig för samhället att staten tillsammans med kommunerna stödjer den tryggt och långsiktigt?

Nu har Madeleine Sjöstedt givit vika för det ramaskri som hennes förslag väckte om att genomdriva förändringar i kulturbudgeten utan att låta kultursektorn reagera. Hon har skjutit upp beslutet till hösten. Som av en händelse kom Svenskt Näringsliv i Svenska Dagbladet några dagar senare (30 juni) med förslaget att sänka studiemedlen för studenter inom ämnen där de har svårt att omedelbart få jobb. Ämnen som humaniora och konst. Har de glömt att konstnärer numera är entreprenörer? Och hur passar förslag som de här ihop med den borgerliga alliansens mantra om valfrihet?

Håkan Juholt hänvisade i partiledardebatten den 15 juni till möten med ”de ledande företrädarna för ett antal IT-företag” som alla hade gått estetisk linje. Han ville därmed bekräfta betydelsen av kultur och kreativitet i skolundervisningen. Utredningar visar att varje satsad krona till kulturen ger pengar tillbaka till samhället genom skatter, moms och arbetsgivaravgifter. Publiken rör sig i staden, äter kanske en bit ... Så vad pratar vi om? Vad är problemet?

Marianne Lindberg De Geer