Revolten mot IMF

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-06-23

Europas finanskris Olydiga Argentina visar Grekland vägen ur skuldfällan – utan nyliberala chocknedskärningar

Skuldkrisen skakar Europa. Det nödlån som skulle hålla Grekland flytande i fyra år har använts upp nästan dubbelt så snabbt som beräknat och i helgen drog Eurolands finansministrar upp linjerna för ytterligare ett nytt lån i 100 miljarders-klassen; den senaste prognosen är att skulden kommer gå upp till 160 procent av BNP. Financial Times konstaterade nyligen att Grekland, Irland, Portugal och Spanien alla, trots benhårda ”saneringsprogram” beräknas vara mer skuldsatta 2012 än vad de är i dag. Inget tycks hjälpa. Nej, inte ens om de lata grekerna skulle jobba mer: statistiken visar att både den faktiska pensionsåldern och antalet semesterdagar är nästan exakt desamma i Grekland som i Tyskland.

Lyckligtvis finns det ett land som visar att det finns en väg även ur de till synes mest hopplösa kriser. 2001 befann sig landet i djup finanskris, hade tre år av negativ tillväxt bakom sig, statsobligationerna var osäljbara, statsskulden långt över 100 procent av BNP och den officiella arbetslösheten runt 25 procent.

Men under 2002 vände det och sedan följde sex år av oavbruten hög tillväxt på totalt 64 procent. Förra året var arbetslösheten 8 procent och statsskulden nere på 50 procent av BNP, lägre än exempelvis Tyskland.
 

Hur kommer det sig att det argentinska ekonomiska miraklet omtalas så lite på tidningarnas

ekonomisidor, när nu flera europeiska länder ska välja väg i en nästan likadan situation? Kanske för att argentinarna valde fel lösning – hur framgångsrik den än visade sig vara.

Under år 2001:s sista dagar ställde den argentinska staten in betalningarna till alla privata långivare. Samtidigt släppte landet sin övervärderade valuta, tidigare knuten till dollarn, fri och lät den falla med två tredjedelar. 2003 ställde landets nye president Nestor Kirchner för en kort tid in betalningarna också till IMF: han vägrade acceptera fondens krav på ett i vanlig ordning drakoniskt nyliberalt åtstramningspaket, inkluderande 30-procentiga lönesänkningar för offentliganställda och privatisering av landets hamnar. I det finansiella chicken race som följde blev det IMF som först vek ned sig.

IMF förutspådde en mager återhämtning på bara 1 procent 2003 och lade skulden på ”bristande framsteg med strukturella (nyliberala) reformer”. De flesta finansanalytiker höll med. I verkligheten blev tillväxten 9 procent.

Argentina införde kontroll av kapitalrörelser, drog in pengar genom exporttullar på den boomande jordbrukssektorn, och stimulerade ekonomin genom stora investeringsprogram i infrastruktur och bostäder, samtidigt som landets industri snabbt återhämtade sig tack vare den förmånliga växelkursen. 2004 visade budgetsaldot överskott igen; 2005 betalade landet av hela sin skuld till IMF och bad fondens delegation att packa sina väskor, ett av de mest populära beslut som någon argentinsk regering fattat.

På grund av sitt olydiga beteende förblev dock Argentina paria på de internationella finansmarknaderna. När budgeten 2009 på grund av den internationella lågkonjunkturen återigen visade underskott förutspådde affärspressen därför allmänt en kris: ingen skulle vilja låna ut till Argentina igen! Nu skulle till slut de dystra prognoserna slå in.

Men regeringen svarade med att återförstatliga pensionssystemet (tidigare en fantastisk guldko för privata fondförvaltare av vilka ett antal i dag väntar åtal för bedrägeri) och använda fonderna till att köpa statsobligationer. Samma lösning fördes i Sverige fram av enstaka vildhjärnor som ett alternativ till de brutala nedskärningarna under 90-talskrisen, men avfärdades då utan diskussion. De globala finansinstitutionerna har inte förlåtit: förra månaden utsåg Världsbanksfinansierade Global Trade Alert Argentina (fortfarande med tillväxt på 7,5 procent förra året) till ”världens mest protektionistiska land”.

2002, när gatorna kokade av missnöje, folkförsamlingar praktiserade direkt demokrati och arbetare tog över fabriker, knöt många i den internationella vänstern stora förhoppningar till Argentina. Besvikelsen när förhoppningarna inte slog in fick många att bortse från vad som faktiskt hände: en moderat keynesiansk reformism som blev en spektakulär framgång och lyfte mer än en fjärdel av landets befolkning ut fattigdom (samtidigt var det förmodligen också trycket från gatan som gjorde det reformistiska programmet möjligt).

2002 dominerades gatubilden i Buenos Aires av igenbommade skyltfönster; i dag är det mängden byggnadsställningar som är påfallande. Då kunde man se tiggare i slitna kostymer, symboler för medelklassens fall ner i armod; i dag börjar de mer välavlönade arbetarna planera för en klassresa och universitetsutbildning för sina barn.

Nationalekonomin har kallats ”den dystra vetenskapen”. Dystra är sannerligen beskeden: Portugal väntas enligt EU:s och IMF:s egna prognoser ha minst två år av negativ tillväxt framför sig. Vetenskapligheten verkar mer begränsad. Trots att alla erfarenheter visar det hopplösa i att spara sig ur en kris – varje nedskärning fördjupar bara lågkonjunkturen och skickar inte bara ut fler människor i arbetslöshet och misär, utan den krympande ekonomin gör också skulderna omöjliga att återbetala – är det receptet som förespråkas. Innan det eventuellt kan bli tal om uppskov med betalningarna, är det ”viktigt att Grekland och krisländerna i eurozonen pressas till så hårda åtstramningar som möjligt”, förklarade exempelvis Sveriges vice riksbankschef Lars Nyberg för Svenska Dagbladet 17 maj.

Naturligtvis kan man tycka att den som lånat också ska betala tillbaka, oavsett konsekvenserna och trots att de grekiska byggherrar och irländska bankirer som tjänade på skuldsättningen, inte är de som främst drabbas av nedskärningarna. Efter att triljoner dollar under de senaste åren skänkts bort till spekulerande banker verkar dock rättviseargumentet lite försvagat. Varför inte en smula orättvisa i folkmajoritetens intresse, för en gångs skull?

I Aten har Syntagma-torget nu varit ockuperat i över en månad och i Barcelona marcherade i helgen 200 000 mot nedskärningarna. Om de europeiska regeringarna vägrar pröva den argentinska vägen och föredrar att spara sig in i ännu djupare fattigdom, kanske de snart får ett folkuppror à la Argentina 2001 på halsen i stället.

Jon Weman