Får en hora vara nöjd?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-16
ANN CHARLOTT ALTSTADT ser Petra Östergren ifrågasätta en svensk statsreligion
Christina är 60 år och slutade som prostituerad för 20 år sedan. Uppskattande kunder gav henne stärkt självkänsla och hon började plugga om kvällarna. Hon njöt sexuellt och sparade orgasmen till sista kunden för dagen, samtidigt som hon levde i äktenskap och hade passioner vid sidan om. Christina byggde upp sin ekonomi och kunde så småningom köpa hus. Kränkt och förnedrad endast av smusslandet och omgivningens attityder. Provocerad, någon?
Jag känner sympati med Petra Östergrens projekt. Via studier och intervjuer undersöker hon argumenten mot prostitution/porr och analyserar samtidigt dess kulturella ursprung, det vill säga radikalfeminismen à la Roks som upphöjts till svensk statsreligion efter lyckosamt lobbyarbete bland politiker och lagstiftare.
Jag använder själv begreppet könsmaktsordning då jag anser att vi lever i ett patriarkat. Men hur det ser ut är en empirisk fråga, diskuterbar på andra sidan slagordsdefinitioner som "Prostitution är våldtäkt". När Petra Östergren punkterar pornografimyter polemiserar hon mot den inflytelserika amerikanska extremfeminismen som med sina horribla överdrifter - porr är synonymt med våld, stympning och död - fortfarande har tolkningsföreträde.
Den uppskruvade debatten kring Evin Rubars Könskriget (SVT 2005) visar att diskussionen inte bara är nödvändig utan sorgligt nog fortfarande kontroversiell. Det är belysande att Rubars dokumentär om Roks tolkas som en backlash för feminismen istället för ett ifrågasättande av en tokig sekt, vars lära anammats som sanning långt upp på regeringsnivå. Att frivilliga utför ett fantastiskt och nödvändigt arbete på kvinnojourerna förtar inte ideologikritiken. Östergrens teser är inte invändningsfria, men hennes inbjudan till diskussion är befriande.
Petra Östergren resonerar bland annat kring prostitution i termer av klass. Med utgångspunkt från idéerna om arbetarflickors mer instrumentella inställning till sex och att de ofta blir hänvisade till lågavlönade jobb med lite inflytande, så argumenterar Östergren för att prostitution ibland är en lyckad karriärväg. Hon stöder sig på socialantropologen Gayle Rubins tankar för att förklara varför detta är så provocerande. Den kvinnliga horan befinner sig nämligen längst ned i sexhierarkin, då hon avviker mest från heteronormen och dess kärlekskrav. För det är med ömsesidighet i jämlikhet som godkänd sex måste ske, enligt vår kultur. Prostitutionsbekämpare håller då egentligen på med moralism, anser Östergren.
Sexualitetens överdrivna betydelse gör vidare att vi ställer högre krav på prostitution än på andra yrken. Vi kan därför inte acceptera en nöjd hora med mindre än att vi måste förneka hennes upplevelse. Vår välmening vidmakthåller hennes stigmatisering för om hon vägrar vara offer, vägrar lämna bort definitionsmakten över sitt liv, stöts hon ut.
Resonemanget är giltigt och intressant men det går också att vända på Östergrens matris. Förutom hora finns inget mer förbjudet i vårt samhälle än att vara offer. Hela vår liberala kultur, som hävdar fri vilja och kräver fullt individuellt ansvar, skriker på oss att det är FULT. Tacka fan för att ingen, från hora till kulturskribent, törs stigmatisera sig som sådan.
Jag håller med Östergren om att det är kärleksutopin som gör att många feminister inte kan acceptera prostitution. Men det är också en utopisk syn på sex som gör att Östergren och andra sexradikaler tycker att de borde det.
För sex är ju faktiskt ingen aktivitet vilken som helst (ännu) i vårt samhälle. En fitta blir inte en neutral kroppsdel, likt tumme eller knäskål bara för att vi vill det. Våldtäkts- och incestoffer mår exempelvis sämre än andra som misshandlats eftersom vi definierar deras status som mer utsatt. Det beror endast på att sex just har en sådan särställning i vår kultur. Men vad exakt ska vi göra åt det?
I ett utopiskt, helt jämlikt samhälle kommer antagligen sexualiteten se helt annorlunda ut, långt bortom dagens problematik. Både kvinnor och män kommer kanske cruisa i parker på lunchrasterna. För jag tror inte att det enbart är bögarnas marginalisering som fört ut dem dit, utan också deras frihet från mamma-pappa-barn-strukturerna, det vill säga heteronormen.
Petra Östergren menar också att fokuseringen på kampen mot kommersiell sex riskerar att mer näraliggande problem som kränkningar/våldsamheter i familj och relationer lättare kan ignoreras. Men hänger inte de frågorna ihop i en komplicerad trasslig maktklump? Kan vi tänka oss att Tony Soprano, efter att ha frotterat sig med strippor och prostituerade på Bada Bing, efter arbetsdagens slut går hem och behandlar sin fru Carmela jämlikt? Kan verkligen jämställdheten nå full potential i vårt samhälle om vi accepterar att män köper sex av kvinnor?
Östergren vänder sig mot vad hon kallar "symbolpolitik mot marginaliserade grupper." Men jag är glad att leva i ett samhälle utan naturlig torsk-horkultur.
Jag är glad att min sons första sexuella kontakt inte kommer att ske på en bordell som en självklar manlig initiationsrit. Det är inte utslag av att jag är en sexualfientlig moralist. Jag tror nämligen att både samhället och min sons blivande partners tjänar på att det aldrig kommer att ske. Att Sverige är så pass jämställt, i jämförelse med andra länder, tror jag hänger samman med vår restriktiva syn på sexhandel. Det är en empirisk utsaga. Den kan kontrolleras och bör diskuteras, bortom missvisande Roksklyschor eller moralismanklagelser. Om jag har rätt, är det av mindre betydelse att vissa kvinnor prostituerar sig frivilligt och är nöjda. Eftersom hela samhället förlorar på handeln så bör verksamheten inte underlättas vare sig via F-skattesedel eller lag.
Det kanske finns några tusen prostituerade i Sverige, som då offras på jämställdhetens altare. Det är ingen dramatisk ståndpunkt och behöver inte betyda stigmatisering. Många yrkesgrupper har försvunnit tack vare moderniseringen av samhället. Vi har varken några sumprunkare eller mjölkdejor kvar längre, dess potentiella utövare jobbar med annat. Så frågan är vilken utopi vi ska satsa på - att fittan blir en tumme eller att arbetarklassens kvinnor också får ett stimulerande välbetalt yrkesliv.
Samhälle
Läs också:
Ann Charlott Altstadt (kultur@aftonbladet.se)
