Hopp, trots allt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-08

I dag skulle Peter Weiss ha fyllt nittio år

Peter Weiss var en av vår tids största intellektuella och TIINA ROSENBERG beskriver här ett politiskt, nyskapande och ständigt aktuellt konstnärskap: ”Weiss betonar solidaritet och mänsklig värdighet även i svåra stunder.”

I dagarna utges Motståndets estetik på nytt. ”Ett genom-arbetat romanbygge som jag hoppas finner väg till en ny och ung publik”, skriver Rosenberg.

”Tro dem inte när de helt gemytligt klappar er på axeln och säger att klasskillnaden inte längre är något att tala om och att det inte finns någon anledning till stridigheter, för då är de riktigt i sitt esse i sina nya borgar av marmor och stål från vilka de plundrar ut världen under mottot att de sprider kultur”, säger Marat i sin långa monolog i Peter Weiss pjäs Marat/Sade. Pjäsen fick sin urpremiär i Västberlin 1964, och blev dramatikern Peter Weiss och scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss internationella genombrott.

Som ung teaterstudent i Stockholm såg jag Etienne Glasers uppsättning av Mordet på Marat med Gösta Ekman som Marat på Stockholms stadsteater säsongen 1980/81 och paret Weiss sista gemensamma produktion Nya processen på Dramaten i mars 1982, bara några veckor före Peter Weiss död. Nya processen var avslutningen på Peter Weiss skapande, minnesvärd därför att han här knöt an till grundfrågorna i Motståndets estetik (på svenska 1976–81).

Nya processen var en dramatisering av Kafkas roman Processen. I paret Weiss iscensättning var historien förlagd till det tidiga 1980-talet, till en modern kapitalistisk värld med multinationella företag, neokolonialism och imperialism. Den evige idealisten Josef K, spelad av Stellan Skarsgård, var dömd att gå under i en sådan värld.

Kampen mellan det goda och det onda hade upptagit Peter Weiss ända sedan ungdomsåren, men hans slutsats var inte fullt så dyster som den inledningsvis kan tyckas. ”Mänsklighetens historia är en mördandets historia”, låter Weiss Hodann, Berlinläkaren och partiskeptikern, i Motståndets estetik säga, ”och mördarna handlar utan dåligt samvete och genom det blod som dränker marken binder härskarna sina anhängare vid sig.”

Men Weiss stannade inte vid denna insikt utan sade i en intervju i Ord och Bild 1977 att om man bygger sin historiesyn på den historiska materialismen så inbegriper det ett optimistiskt perspektiv. Weiss betonade solidaritet och mänsklig värdighet även i svåra stunder.

Jag uppskattar hans avsaknad av cynism och tänker på den tyska teatermannen Frank Castorf, en gång ung rebellisk regissör i DDR, numera medelålders rebellisk regissör i det återförenade Tyskland. Hans bas är den för tysk vänsterteater så viktiga scenen Volksbühne am Rosa Luxemburg Platz i Berlin. Utan tvekan tillhör han den tyska teaterns regissörselit, men hans upproriska gest har stelnat till en cynisk pose. Inte mycket finns kvar av den solidaritet som de socialistiska utopisterna Bertolt Brecht och Peter Weiss talade om.

Författaren, bildkonstnären och filmaren Peter Weiss har lämnat ett rikt arv efter sig av anteckningar, journaler, kortprosa, romaner, bildkonst och filmer. Till Moderna museets Peter Weiss-utställning 1991 skrev den dåvarande museichefen Björn Springfelt att ”för 20 år sedan var Peter en av våra mest diskuterade konstnärer – idag tillhör han dem det är tyst kring”. Det blev tyst kring Weiss när det delade Europa skulle bli ett och ordet socialist blev fult.

När Sverige nu fått en borgerlig regering ger Albert Bonniers förlag, symboliskt nog, ut en ny pocketutgåva av Peter Weiss Motståndets estetik. Boken är röd. Det var Weiss också. I Motståndets estetik beskriver han den kommunistiska motståndsrörelsen i Nazityskland strax före och under det andra världskriget. Det är en alternativ historieskrivning där perspektivet är förlorarnas. Huvudkaraktärerna är unga arbetare och motståndsmän.

Vid läsningen av Motståndets estetik idag tänker jag att detta är ett enastående material till en genusinriktad studie kring antifascistiska maskuliniteter, både de mer städade socialdemokratiska och de mer kampinriktade kommunistiska. Om kvinnor står det inte lika mycket, men könsaspekten finns med. Insikten om att en värld där männen styr, ställer och strider inte är den ideala platsen för kvinnor.

Som författare är Weiss traditionsmedveten. Han sökte tidigt upp Hermann Hesse i Schweiz och Motståndets estetik har en intressant borgerlig parallell i Robert Musils Mannen utan egenskaper. Det är ett detaljerat och genomarbetat romanbygge som jag hoppas finner sin väg till en ny och ung publik.

Jag är mest förtjust i Peter Weiss anteckningar, notisböcker, journaler och kortprosa. Tankar i det lilla formatet, idéer som sedan vuxit till stora verk som Motståndets estetik eller integrerats i andra texter.

Ett tema som gör Peter Weiss angelägen och aktuell för vår samtid är det han skriver om språk och utanförskap. Efter rätt skrämmande debatter kring blattesvenska och kulturkanon är det värdefullt att läsa Peter Weiss Laokoon eller om språkets gränser från 1965 där han bland annat diskuterar modersmålet.

Vad betydde då ”modersmål” för Weiss vars far var judisk textilfabrikant av ungersk härstamning utanför Berlin (men som efter första världskriget antog tjeckiskt medborgarskap) och vars mor var skådespelerska från Basel i Schweiz? Peter Weiss pendlade under uppväxten mellan Berlin, Prag, London, Schweiz för att så småningom landa i Stockholm. Sedan 1934 levde han huvudsakligen i främmande språkmiljöer. Nazismen förgiftade hans modersmål. Weiss har beskrivit stumheten och tystnaden, som många invandrare och flyktingar känner igen, inför det språk han vuxit upp med.

Emigrationen ledde Weiss till en början till språklöshet och förstumning. I Laokoon skriver han om hur nazismen utplånade hans modersmål och gjorde honom till en ”stammare”. Emigrantens och flyktingens erfarenhet gör det egna modersmålet till något dött. Det nya språket förmår aldrig riktigt uttrycka det man vill säga och leder ovillkorligen till en känsla av utanförskap.

Den språkliga isoleringen gjorde att Weiss under en period i huvudsak ägnade sig åt bildkonst, men han återerövrade så småningom tyskan. I sitt liv i Sverige blev tyskan Weiss litterära arbetsspråk, medan vardagens språk var svenska, ett språk som han förvisso behärskade ypperligt, men som likväl inte kunde ersätta modersmålet.

Weiss uppskattade Sverige. Det socialdemokratiska Sverige, ska jag kanske tillägga. När Weiss 1973 besvarade en rundfrågning ”Varför teater?” skrev han att den elitistiska teatern inte längre existerade i Sverige på samma sätt som i många andra kapitalistiska länder. Statliga subventioner och billiga biljettpriser gjorde det möjligt för stora delar av befolkningen att gå på teater. Weiss framhöll att just detta system stimulerade den konstnärliga produktiviteten och att teaterfältet dessutom präglades av vitala fria teatergrupper.

Men samtidigt var relationen mellan den socialistiska dramatikern och den borgerliga teatern med nödvändighet ambivalent. Weiss ansåg att det progressiva teaterarbetet måste inrikta sig på att förnya produktionsapparaten och att förändra denna hierarkiska struktur i en mer demokratisk inriktning. Teatrarna, i likhet med universiteten, skolorna och museerna måste göras tillgängliga för en allt bredare publik. Alla dessa institutioner måste, enligt Weiss, ses i ett större politiskt perspektiv. Teatern kan inte ensamt förändra världen, även om den kan uppmuntra och ge idéer till förändring.

Som många marxister i sin generation var Weiss skeptisk till massmedier och populärkultur som reaktionära, och därmed som aktiva hinder till konstnärligt och politiskt upplysningsarbete. I en essä från 1968 framhöll han dokumentärteatern som ett politiskt forum och kampmedel mot fördumning.

Även om världen i Weiss texter och bilder ofta är en dyster plats ansåg han att allt aktivt handlande utmärks av hopp. I Weiss fall materialiseras detta hopp i aktivt motstånd framsprunget ur den insikt han låter Marat uttrycka om de rika som aldrig någonsin är beredda att frivilligt avstå från sin egendom. Och när omständigheterna ibland tvingar dem att ge efter på en eller annan punkt, så gör de det bara för att de vet att de kommer att vinna på det.

Detta gäller inte endast en välbärgad övre medelklass och överklass utan också det vi idag kallar för globalisering. Weiss var mycket tydlig med sin antiimperialistiska ståndpunkt på samma sätt som Brecht en gång formulerade tanken i dikten Till lärandets lov: kolla upp räkningen därför att det är du som får betala den!

Läs också:

Tiina Rosenberg