Vad de borde säga i riksdagen i morgon

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-08

Sverker Åström efterlyser en svensk vision i utrikespolitiken

I morgon blir det utrikespolitisk debatt i riksdagen. Den inleds med en deklaration av regeringen, uppläst av utrikesministern. Den skall innehålla en redogörelse för regeringens syn på världsläget och därut-

över presentera de tankar och förslag som regeringen kan ha om utformningen av den svenska politiken.

Självfallet kommer förklaringen att inledas med en betraktelse över katastrofen i Asien och de ohyggliga förluster och lidanden som drabbat hundratusentals människor varav många svenskar. En redogörelse måste lämnas för de internationella ansträngningar som görs för att förutse och förebygga sådana olyckor i framtiden.

Men deklarationen måste gå längre och också säga något om den långsiktiga effekten på vår självbild och vår syn på världen. Vi har fått en påminnelse om att begreppet säkerhet inte bara avser staternas utan också de enskilda individernas säkerhet.

Den exempellösa generositet som svenskarna visat i insamlingarna till katastrofens offer kommer förhoppningsvis att garantera ett fortsatt starkt stöd till vårt samarbete med utvecklingsländerna. Kanske blir vårt intresse större och varaktigare för deltagande i internationella ansträngningar för fredsbevarande och krishantering.

Bortåt 300 000 människor har omkommit som en följd av flodvågen. Naturen har varit grym men den kan inte ställas till moraliskt eller politiskt ansvar. Siffran kan jämföras med det antal människor som dödats som en följd av det, folkrättsstridiga, amerikanska anfallet mot Irak i mars 2003. Några helt tillförlitliga beräkningar av mänskliga förluster i Irak finns inte.

Siffran ligger lägst på 30 000 och högst på 100 000 för civila och på några tiotusental för militära offer. I Falluja, en stad av Malmös storlek, demolerade den amerikanska militären i höstas nästan alla hus. Otaliga civila dödades.

De nu nämnda förlusterna är orsakade av mänskliga beslut. Ett moraliskt och politiskt ansvar bör och kan alltså utkrävas. Den ansvarige har ett namn, George W Bush.

I sitt anförande den 21 september förra året inför FN:s generalförsamling nämnde Göran Persson kriget i Irak bara i förbigående, synbarligen i en önskan att inte väcka missnöje i Washington. Samma dag höll den socialistiske premiärministern Zapatero i det alliansanslutna, av ett fruktansvärt terrordåd drabbade, Spanien ett lysande och modigt anförande där han fördömde angreppet på Irak och utförligt talade om att kampen mot terrorismen måste föras i legala former. I samma tonläge har en person uttalat sig som befinner sig i en långt mera ömtålig politisk situation än Göran Persson, nämligen Kofi Annan.

I sitt tal den 20 januari nämnde inte president Bush med ett ord namnet på det land med vilket hans land sedan två år tillbaka befinner sig i öppet krig.

Samtidigt står det klart att det med lögnaktiga och vilseledande påståenden motiverade angreppet på Irak på många sätt har blivit ett militärt och politiskt fiasko. Det har skapat mängder av nya terrorister, något som intygats av bland andra CIA.

Det har ökat klyftan mellan väst och den muslimska världen. Det har ödelagt delar av det irakiska kulturarvet.

Nu måste också valet i Irak den 30 januari vägas in i bedömningen. Att det av diktatur, sanktioner och väpnat angrepp hårt prövade irakiska folket fick tillfälle att för första gången på årtionden göra sin röst hörd var i sig en stor sak. Förhoppningen är att en politisk process härmed har inletts som leder till ordnade förhållanden i landet och de amerikanska ockupationstruppernas avtåg. Men risken finns att det i stället blir nya våldsdåd, kanske inbördeskrig.

Utöver vad som nu sagts blir regeringsförklaringens viktigaste uppgift att definiera grunderna för vår utrikes- och säkerhetspolitik, nu och framöver.

Det räcker inte med att bara hänvisa till vår militärt alliansfria linje som vore den Gibraltarklippan, ett faktum som bara finns där och inte behöver motiveras. Världen är i ett nytt läge. Nu krävs resonemang om varför vi är alliansfria och om vi har anledning att överväga alternativ. Dessa resonemang är nyttiga även om det är uppenbart att den lösning som kan tyckas ligga närmast till hands, alltså anslutning till Atlantpakten, är utesluten för lång tid framöver. Sverige vill inte ställa in sig i ledet bakom den ledande Nato-makten som angripit Irak och nu brutalt ockuperar landet.

Under neutralitetsperioden var det av uppenbara skäl nödvändigt att ledande politiker ålade sig stor försiktighet. Som man då såg det var det väsentligt att bevara politikens trovärdighet genom att inte låta några tvivel uppkomma om att varje svensk regering i ett krisläge verkligen avsåg att söka hålla landet utanför. Nu har alla sådana skrupler bortfallit.

Regeringen måste klargöra vad det är för slags världsordning som vi vill leva i och verka för. Det innebär att vi bör fullfölja och vitalisera vår utrikespolitiska tradition som i grunden går tillbaka till upplysningstidens och franska revolutionens idéer, nu inkarnerade i FN. Alltså en multipolär värld med starka internationella institutioner, grundade på respekt för folkrätt, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är uppenbart att det forum, förutom FN, i vilket ett land som Sverige nu främst har att verka för en sådan vision är EU. Vår ställning som militärt alliansfri nation försvårar inte, den bör om något underlätta uppgiften.

Det är uppenbart att en presentation av svensk politik kommer att i Washington uppfattas som kritik av USA. Den går ju stick i stäv med den amerikanska doktrinen om en ensidig, närmast "messiansk" rätt till förebyggande militära aktioner varhelst amerikanska intressen är hotade. Det är en reaktion vi kan ta lugnt på. Lite kritik får man tåla från den nation som nog är den mest Amerikavänliga i Europa.

Ett annat ämne som deklarationen uppenbarligen måste behandla är läget i Mellersta Östern. Efter valet av palestinsk president och regeringsombildningen i Israel har det uppstått förhoppningar om att förhandlingar skulle kunna inledas som inom överskådlig framtid leder till en rättvis och varaktig lösning (med betoning på båda adjektiven).

Förhoppningarna är överdrivna, sannolikt grundlösa. En sådan lösning förutsätter ju att Israel accepterar östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat inom, principiellt, 1967 års gränser, att de nu av Bush (genom brev till Sharon den 14 april förra året) uttryckligt godkända bosättningarna på Västbanken avvecklas, att muren rivs och att åtminstone några av de miljontals palestinska flyktingarna får utnyttja sin av FN godkända rätt till återvändande. Det vore snarast naivt att tro att Sharon, som tillhör Jabotinskys högerextremistiska gren av sionismen, skulle gå med på något enda av dessa krav. Under överskådlig framtid är aldrig så välmenande initiativ av USA, EU och enskilda stater nog dömda att misslyckas.

Skulle några förväntningar kvarstå har de försvunnit genom nyligen gjorda uttalanden av Sharons närmaste medarbetare, Dov Weissglas. Denne sade bland annat att hela tanken på en palestinsk stat "is removed from our agenda", struken från vår dagordning. Man måste tyvärr tro honom.

Ovan har på många ställen ordalag använts som inte kan förekomma i en officiell deklaration. Men vi bör ändå förvänta oss att regeringen kan presentera något som med ett fint ord kan betecknas som en vision av den värld vi vill se och att den också uttrycker något av den vrede och oro som upplevs av det svenska folket inför delar av amerikansk politik.

Regeringens företrädare brukar kungöra att vår oberoende ställning tillåter oss att säga "vad vi tycker". Här finns en möjlighet att tillämpa denna princip. Man måste utgå ifrån att stats- och utrikesministrarna denna gång kommer att personligen engagera sig i formuleringen av det viktiga aktstycke som deklarationen utgör.

Det är deras jobb.

Sverker Åström