Älskad, hatad, älskad, älskad

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-18

LENNART BROMANDER om Sara Lidman: kontroversiell, lidelsefull och en av våra största prosakonstnärer någonsin

Sara Lidmans debut med Tjärdalen 1953 var en av femtiotalets stora litterära händelser. Kritiken var djupt imponerad, och läsarna blev omedelbart många. Jag var själv alldeles för ung att läsa den men minns min mammas entusiasm, och att hon berättade innehållet i den för mig. Redan här etablerade Sara Lidman sin miljö, byn Ecks-träsk i Norrlands inland, som för alltid kom att stå henne närmast, trots hennes senare lidelsefulla engagemang för Vietnams folk och Sydafrikas svarta. I Tjärdalen möter vi folket i denna på alla sätt begränsade miljö, men i Sara Lidmans debutroman befinner den sig mitt i den stora europeiska moralfilosofiska traditionen. Komplicerade moraliska problem flätas skickligt samman, och en rad svåra frågor om hur männi-skan ska taga vara på sin broder ställs på sin spets. Elisabeth Tykesson, en ledande kritiker på femtiotalet, skrev så här i BLM:

"Sara Lidman har druckit ur mänsklighetens mörkaste och mest bittersmakande källa. Bakom figurerna i hennes bok skymtar stora skuggor. Augustinus och Pelagius strider sin strid, tomister kämpar mot skotister, jansenister mot jesuiter; orden studsar som bollar i en gammal disputationssal i Leipzig ["] Tjärdalen är en prydnad för svensk litteratur och den är säkerligen också en bok, som svarar mot ett djupt och stort andligt behov."

Få svenska romanförfattare har fått så fantastiska recensioner för sina förstlingsverk.

Själv kom jag inte att läsa Tjärdalen förrän tjugo år senare i samband med en artikel jag skulle skriva om Sara Lidman. Vid den tiden var hon en annan person än den unga okända debutanten 1953. Hon var hela Vietnamrörelsens moraliska och retoriska banerförare. Hennes oändligt många tal mot USA:s krig i Vietnam var eldande, upplyftande, framförda med ljungande vrede och mitt i all moralisk indignation fyllda av konkretion och fakta.

Det var med blandade känslor jag då läste Tjärdalen. Här fanns inget av den kompromisslösa solidaritet med folket, den respekt för enskilda människors egenart, som kännetecknade Sara Lidmans samhälleliga engagemang, egentligen ingen vilja att verkligen se de norrländska inlandsmänniskor hon skriver om. De utnyttjades som brickor i ett virtuost litterärt spel. Redan i Sara Lidmans andra roman Hjortronlandet kan man se en rörelse mot en mer solidarisk människosyn, men även den liksom Bära mistel och Regnspiran kändes främmande för den som hade Vietnamrörelsens formidabla Lidmangestalt så nära inpå sig, så som inte bara vänstern utan hela svenska folket hade åren kring 1970. Hon var beundrad - och hatad - på ett sätt som det i dag är svårt att föreställa sig.

Nå, jag skrev en artikel med några ganska kritiska reflexioner kring Tjärdalen och dristade mig också att skicka den till Sara Lidman själv, nyfiken som jag var på hur hon numera ställde sig till sin debutroman (hon hade nyligen i Dagens Nyheter ostentativt hyllats för just Tjärdalen med ett beklagande över hennes senare förfall).

Jag fick ett bubblande entusiastiskt svar från Sara Lidman, som fullkomligt instämde i min kritik. Hon hade vid det laget markant distanserat sig från sitt femtiotalsjag och var mer än väl medveten om den bristande sociala insikt som kännetecknade den så prisade debuten. Så här beskrev hon själv bakgrunden till Tjärdalen i sitt brev:

"Jag kan bara ge tre små förklaringar till bristen på social insikt vid debuten. 1. Den plötsliga "välfärd" som rasade över den u-landsby där jag var född. Herregud - folk åt socker och gick på dass inne och kände sig rika. 2. Tingsten som lovade hela mänskligheten välfärd bara kommunisterna stoppades. 3. Min vansinniga kamp med språket - som plötsligt lossnade. Det vill säga - jag lärde mig några knep av Aurell, Stina Aronsson och Torsten Jonsson, och så började jag pråla. Faktiskt är att jag först i Sydafrika fattade något om kapitalismen. Nu är jag 52 och äntligen rustad att ta itu med min hemsockens historia. Får jag bara vara frisk ska det bli."

Och det blev som bekant. Ett par år senare, 1977, utkom Din tjänare hör, första delen i Sara Lidmans magnifika järnbaneepos, som det har kommit att kallas. Sara Lidman är här tillbaka i hembyn Ecks-träsk, ett par mil inåt landet från Jörn vid gränsen mellan Väster- och Norrbotten. Tiden är artonhundratalets andra hälft, och återigen möter vi isolerade bybor i ett mer än laddat förhållande till varandra. Åter är det moralfilosofiska problem om skuld och ansvar, som leder eller hemsöker människorna i deras kamp för tillvaron. Men inte enbart som i Tjärdalen, Sydafrika, Vietnam ... en väldig insikt om bakgrunden till den norrländska inlandshistorien har kommit emellan och genomsyrar helt det stora järnbaneeposet.

Didrik, centralgestalten, är

en framtidens, modernitetens man. Han inser att byns välstånd och existens hänger på järnvägen, och han kämpar med tiden framgångsrikt för den nya tiden. Men någon framgångssaga blir det inte trots framgången. Didrik har förhävt sig, och hans gärningar slår tillbaka mot honom som i en grekisk tragedi, men han, liksom folket i byn överhuvudtaget, har något annat emot sig som de aldrig kunnat förstå och ana: det fjärran överhets-Sverige, som i Norrland ser en ekonomisk tillgång och resurs - men inte ser de människor som med blod, svett och tårar skapat det norrländska inlandet till något beboeligt för andra än lämlar och lappugglor.

Det är deras talan Sara Lidman för i sitt stora epos, men i sina romaner förde Sara Lidman inte "talan" så som hon gjort som debattör. Den sociala och politiska insikten finns här inplanterad i själva stoffet. Det är läsaren som har att hämta fram det. Och Sara Lidman nyttjar på intet vis sina gestalter, Didrik, Anna-Stava, Hagar, Nabot och de andra för något bestämt syfte, så som hon gjorde med gestalterna i Tjärdalen. De lever, handlar och talar på sina egna villkor, och de är behandlade med den yttersta respekt.

Inte minst talar de, och som de talar! Språket i Sara Lidmans järnbaneepos är unikt i svensk litteratur överhuvudtaget. Somliga läsare hade svårt att förstå den bib-liska norrländska, som här talas, men det handlar inte om någon "konstig dialekt" utan om ett otroligt rikt litterärt språk, uppbyggt av den dialekt som talades i Sara Lidmans barndomshem. Men det är inte bara fråga om en dialekt utan om de här männi-skornas inre, deras "medvetanden" omvandlat till ett otroligt rikt och uttrycksfullt språk. Det är djupast sett i själva språket som Sara Lidmans solidaritet med sina romangestalter utformas.

Språket är hos henne inte bara litteraturens medel och form. Det är ju så att hos de riktigt stora författarna sitter mästerskapet, den konstnärliga kärnan, förankrad framför allt i språket. I Sverige har vi några få sådana prosaister, som Strindberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Bergman, Hjalmar Söderberg och några till. Till denna den allra främsta kategorin prosakonstnärer hörde också Sara Lidman. Jag ser det knappast som någon överdrift att hävda att under nittonhundratalets andra hälft kunde ingen mäta sig med Sara Lidman som svensk prosakonstnär. Just hennes förmåga att skapa gestalter och "budskap" ur själva språket kommer att förbli en evig inspirationskälla för alla som dagligen har skäl att använda sig av svenska språket.

Med femte delen, Järnkronan (1985) avslutades det stora eposet, men det fanns öppningar mot en fortsättning, tyckte jag - och framhöll det också för författaren vid ett tillfälle. Hon slog ifrån sig med båda händerna och replikerade spetsigt att det går inte att skära hur många skivor som helst ur en limpa.

Men det gjorde det, för elva år efter Järnkronan följde en fortsättning, Lifsens rot, och här framträder en dimension i den väldiga historien, som inte framträdde i de fem första romanerna, en privathistorisk dimension. Man anar att här berättar Sara Lidman också om sin egen bakgrund. Huvudpersonerna i Lifsens rot har, gissar man, starka drag av författarens egna föräldrar. Den nya gestalt som här kommer in på scenen, den starka och mycket särpräglade Rönnog, är Sara Lidmans till litteratur omformade egen mor, även om det torde ha varit helt främmande för en så genuint skapande författare som Sara Lidman att skriva direkt självbiografiskt.

I den sjunde och sista av romanerna, Oskuldens minut, säger far i huset Isak Mårten, Didriks son, till sin nästmins-ting: "Men hör nu Nannaflickan - kom ska jag berätta en historia för dig." Med de orden avslutas hela eposet, och läsaren förstår att här förmedlades ett uppdrag, och i och med dessa romanens och också författarskapets sista ord har detta uppdrag slutförts.

Få författarskap har avslutats med sådan fulländad avrundning. Sara Lidman vandrade en lång väg dit från den hyllade ungdomsvirtuositeten i debuten Tjärdalen, och även om tyngdpunkten i hennes litterära insats är de sju sista romanerna, finns det skäl att också gå längre tillbaka i hennes författarskap och heller inte glömma hennes drabbande politiska och polemiska artiklar, som åtminstone i urval finns utgivna i flera samlingar. Hennes total-insats både som författare och intellektuell var nästan oöverskådligt rik och stor. Som alla stora andar var hon kontroversiell och lidelsefull, och Sverige blir mycket fattigare utan henne.

Lennart Bromander