Filmfest med närkontakt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-28
Jacob Lundström om två filmer
som tar åskådaren i besittning
Med start i dag visas under elva dagar omkring 450 filmer från hela världen i Göteborg. Det är plötsligt en djungel på stadens biografer. Och filmfestivalen med draken i logotypen skulle passande nog kunna åskådliggöra bredden i utbudet genom två filmer som också innehåller fantastisk zoologi.
Darren Aronofskys Black swan och Apichatpong Weerasethakuls Uncle Boonmee who can recall his past lives, en psykologisk thriller från Hollywood och ett surrealistiskt spökdrama från Thailand, är båda filmer med människor i djurisk förvandling.
Natalie Portman spelar en behagsjuk ballerina som fortfarande bor hemma hos sin överbeskyddande mamma och har kvar alla gosedjur, när hon får rollen som den vita och svarta svanen i en prestigeuppsättning av Tjajkovskijs balett. Hon måste vara både tekniskt perfekt och farligt förförisk. I samma klaustrofobiska anda som Polanskis Repulsion är Black swan ingen distanserad betraktelse över hennes gradvisa jagupplösning – vi betraktar den genom henne.
Uncle Boonmee handlar om en döende änkling som återvänder till barndomens skogar och minns sina tidigare liv, får andligt återbesök av hustrun och sin försvunne son som numera är en rödögd apmänniska. Apichatpongs andevärld är oupphörligt fascinerande och trotsar efter ett första besök frustrerande och befriande nog beskrivning. Måste med andra ord ses.
Det är två högintressanta filmer som inte kunde vara mer olika varandra men förutom artblandning har det gemensamt att de tar åskådaren i besittning. Om Black swan är en fysisk filmupplevelse, där varje rivsår känns, har Uncle Boonmee med sitt såsiga tempo snarast en hypnotisk inverkan på mig. Det är filmer att överlåta sig åt. Därför passar de också särskilt bra in på årets festival som har tema närvaro. Ett välfunnet tema som sätter fingret på både biografrummets och festivalens roll i en globaliserad och digitaliserad filmkultur.
Eftersom de flesta av filmerna i programkatalogen förr eller senare kommer att finnas tillgängliga för vem som helst med en internetuppkoppling, och det går att diskutera dem med andra intresserade i olika virtuella sammanhang, varför ska vi gå på filmfestivalen?
Kanske är ett av svaren: för att det plötsligt händer någonting på biografen. Att festivalbesöken till skillnad från biobesöken ökar säger dels något om biograferna vardagsrepertoar. Det pekar också mot att vårt behov av närvaro – av att sitta tillsammans i andakt, i ett mörklagt rum, framför rörliga bilder, lever kvar. kvar. När det väl finns något att samlas kring.
Förhoppningsvis växer sig filmfestivalerna ännu vildare i framtiden. Biografen Draken vid Järntorget gapar trots allt tom större delen av året.
