Ge filmen tillbaka till folket

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-24

Gunnar Bergdahl om kvällens Guldbaggegala, absurd filmpolitik – och marknadens diktatur

Den artikel du just nu börjar läsa är tillgänglig såväl i Haparanda som i Ystad. Just denna text kommer att handla om svensk filmpolitik. I kväll är det nämligen dags för Svenska Filminstitutets stora branschfest, Guldbaggegalan. Den som vill kan se det hela på SVT. Oavsett om du bor i Strömstad, Visby eller Västerbottens inland. Men hur förhåller det sig med de filmer som är föremål för kvällens festivitas?

2010 var ännu ett år som visade att vi gillar att gå på bio. Stabila 16 miljoner besök. Mer än 30 svenska långfilmer hade biopremiär. Så har det varit under en rad av år. Det är fantastiska siffror med tanke på Sveriges relativa litenhet. Helt enligt grundmallen att av tio filmer blir minst en riktigt bra och ett par hyfsade, kan vi även detta år glädjas. Just fjolåret blev dessutom debutanternas år. Filmerna som står i centrum i kväll, Svinalängorna, Sebbe och Till det som är vackert, är alla debuter. Två är till och med regisserade av kvinnor. Inte illa.

Det är således inte i produktionsledet de stora problemen finns. Stora summor allmänna pengar är i omlopp för att producera film. Filminstitut, regionala filmcentra, SVT, Nordisk film & tv-fond, Konstnärsnämnden, nordiska konsulenter ... Visserligen har Filminstitutet transformerat konsulentuppdraget från att vara fritt och experimenterande till att bli en del av ett produktionsministerium. Tuffa ekonomiska kalkyler, krav på erfarna producenter, komplicerade ansökningsförfaranden, efterfrågade pilotfilmer är saker som en hungrig ung regissör får försöka ta sig förbi på sin hinderbana. Men många gör det. Trots allt.

Vad händer sedan med våra svenska filmer? När får vi som bekostat den svenska filmproduktionen se resultatet? Fråga inte Svenska Filminstitutet denna festkväll! Vänd dig till Bonnierägda SF-Bio. Vi lever nämligen i en era då marknadskrafterna tillåtits ta över alltmer av kultursfären. Inte så konstigt när vi har en tidstypisk kulturminister som anser att det är kulturpolitik att sänka skatterna och gav sin kulturutredning direktiv att avlägsna principen om att kulturpolitik ska motverka kommersialismens skadliga inverkan. Åh, denna avregleringsiver! Detta avväpnande av stat och kommun. Dessa politiker som i strid med sitt demokratiska mandat vill bestämma så lite som möjligt. Släpp marknaden fri, det är vår! (Men höst för demokratin.)

Filmen har varit ett kulturpolitiskt pilotfall. Kommersiellt anfrätt som den är redan i sin karaktär av nöje. I början av 1990-talet tillsatte den dåvarande Bildt-regeringen en filmutredning. Syftet var att vingklippa Filminstitutet. Ett listigt grepp var att utplåna kvalitetsbegreppet. Fundamentet för kulturpolitik. Från och med då talas det om ”värdefull svensk film”. Inte kvalitetsfilm. Så kunde till exempel Göta Kanal 2 bli ”värdefull”. För producenter, biografägare och distributörer. I det filmavtal som följde förbjöds dessutom Filminstitutet att producera film, att distribuera film, att importera film och att driva biografer. Allt skulle ”marknaden” ta hand om. Femton år senare blev resultatet tydligt till och med för ett tandlöst Konkurrensverk som inte kunde annat än att beklaga SF-Bios totala dominans över Sveriges 22 största städer med 80 procent av biopubliken. Detta företag drivs självfallet enligt den omedelbara räntabilitetens princip. Det är således mycket viktigare vad 10 000 betalande människor har glömt i morgon än vad en enskild människa minns för livet. Kulturvärden? Äsch, var inte naiv! Särskilt eftersom en ny (lättsåld) film att glömma kommer redan nästa vecka. Man kan alltid trösta sig med att i Stockholm finns det gott om alternativ.

Men bor du på annat håll är det sannolikt därför du inte har sett Babak Najafis utomordentliga Sebbe. Och inte heller Miss Kicki, Underkastelsen, 7X-lika barn lika bäst, Ond tro eller Sound of Noise, för att nämna de i mina ögon mest intressanta svenska filmerna från i fjol vid sidan av kvällens festföremål. De flesta av dem faller fritt som i en mardröm genom den svenska filmens verklighet.

Den digitala revolutionen har nu nått också filmvärlden. Inte bara i form av utvecklad inspelningsteknik. Nu är den digitala distributionen här. Något som öppnar enorma möjligheter. Om nu filmkulturen kunde vridas ur kommersens käftar.

Det må vara utopiskt men de svenska politiker som tar kulturens värden på allvar måste våga formulera alternativ till den kommersiella diktaturen. Svensk film behöver en filmlag som ålägger kommunerna att hålla vår svenska filmproduktion tillgänglig för medborgarna som bekostar den. Ett kulturhus i varje kommun! Distributionsrätt till alla skattefinansierade svenska filmer! (Varför ska vi annars bekosta produktionen?) Beskatta biobransch, bredbandsbolag och kommersiella tv-kanaler! Skapa ett statligt Filminstitut!

Ännu ett urvattnat branschdominerat filmavtal som bakbinder ett alltmer uddlöst Filminstitut är det sista svensk film behöver. Hur vore det om Filminstitutet hade uppdraget att motverka kommersialismens skadliga inverkan på svenska folkets möjligheter att se svensk film?!

Jag satt under tre år i Filminstitutets styrelse och kunde då bevittna det dåvarande avtalets absurda konsekvenser. Då handlade det om det så kallade efterhandsstödet som var reglerat till sista krona och som sög musten ur produktionsstödet. Helt bisarrt. Åt den som har allt ska ännu mer vara givet!

Åse Kleveland, dåvarande direktören, drog precis samma slutsats när hon slutade 2006: Kulturpolitik på filmens område! Utan låsning av filmavtal.

Men Kulturdepartementet har redan signalerat för ett nytt avtal. Filminstitutet, av departementets sakkunnige Erik Kristow betraktat som ”gnälliga bidragstagare”, förefaller gå en dyster framtid till mötes.

Så som i en spegel står det skrivet: Från Ystad till Haparanda behöver svensk film svensk kulturpolitik.

Gunnar Bergdahl