Svinalängor utan klass
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-10
Bokens politiska karaktär går förlorad på vita duken
Pernilla Augusts film Svinalängorna som har premiär i dag är ingen renodlad filmatisering av Susanna Alakoskis succéroman. I stället har August valt att göra en film som bygger på Alakoskis roman. Detta är ett klokt val. Film och litteratur är olika medier, och de filmskapare som inte vågar hålla viss distans till romangenren kan aldrig bli mästare i det egna skrået. Dock förtjänar en av Augusts avvikelser från förlagan att diskuteras, nämligen nedtonandet av det fokus på klass som är helt bärande i Alakoskis roman.
Romanen Svinalängorna är en komplex berättelse om hur huvudpersonen Leenas öde formas av faktorer som föräldrarnas missbruk, familjens finska bakgrund, det faktum att hon är en flicka, välfärdsstatens styrkor och svagheter och – inte minst - hennes och föräldrarnas klasstillhörighet. I filmen ligger fokus däremot huvudsakligen på temat alkoholism.
Detta har säkert sina orsaker. Film är exempelvis ett visuellt medium, och antagligen är det lättare att visa människor som super än att redogöra för de intrikata klassprocesser som formar deras öden.
Men det finns antagligen också andra orsaker till att August tonat ned temat klass, orsaker som är av politisk natur.
Att skildra klass i litteraturen har aldrig varit lätt. Varje gång någon försökt har det dykt upp litteraturkommissarier som förklarat att ämnet är högst icke-litterärt. Genom att radikala författare och kritiker gång på gång tagit upp kampen med dessa kommissarier har det dock efter hand vuxit fram en arbetarlitterär tradition, och med denna tradition i ryggen har det varit möjligt att utveckla former för litterära klasskildringar.
Någon motsvarande tradition finns inte på filmens område. Och därför är det svårare att berätta om klass på film än i litteraturen.
Att frågor om klass aldrig varit lika viktiga inom filmen som inom litteraturen kan bero på att filmens infrastruktur är mer komplex än litteraturens och att arbetarklassen och arbetarrörelsen därför haft svårare att göra inbrytningar där. Redan under 1800-talet kunde svenska arbetare skapa litteratur och sprida denna genom exempelvis arbetarpressen eller via arbetarrörelsens förlag. Att skapa film krävde dock redan tidigt tämligen stora resurser, och i dag är det näst intill omöjligt att hävda sig i filmbranschen om man inte sitter på stora mängder kapital.
Att klassperspektivet tonats ned när Svinlängorna blivit film är alltså föga överraskande. Filmen existerar inte utanför klassamhället, och i varje klassamhälle hävdar de som har den ekonomiska makten att det inte finns några klasser.
Men att klass osynliggörs i samtidsfilmen är naturligtvis ett problem för dem som utsätts för klassorättvisa. För om klass inte syns i vår tids viktigaste massmedium kan man lätt tro att fenomenet inte finns. Och hur ska man då kunna bekämpa klassorättvisorna?
Magnus Nilsson
