Poesi från kassalinjen
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-14
"En spretig motrörelse, en
stark reaktion på marknads-
liberalismens härjningar"
Samtidspoesin befinner sig i dag bland annat på jobbet. Poeter som Tina Åmodt, Jenny Wrangborg, Johan Jönson och Helene Rådberg skriver explicit om arbetsplatser. Om kroppsligt påfrestande och ofta dåligt betalt lönearbete som monetär, fysisk, mental och social transaktion.
Och sedan några år finns Ida Börjels Konsumentköplagen, ett intensivt tänkande portalverk över själva transaktionen, köpandet och säljandet – vårt i dag kanske mest framträdande sätt att vara samhällsmedborgare (människor).
Man kan tänka på dessa och andra svenska poeters ganska offensiva sätt att ta sig an verkligheten som en sorts rörelse. En spretig motrörelse, en stark reaktion på marknadsliberalismens härjningar med kroppar, själar och vär(l)den. Jämfört med den parlamentariska vänsterns opposition har poesins kritik av borgerlighetens Sverige rört sig djupare och längre och faktiskt också kommit snabbare.
Emil Boss debut Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi är i så fall en del av denna motrörelse. Boken är en sorts poetisk dokumentation av arbetet som kassapersonal i en butik, och den fysiska kroppen är här ett viktigt föremål. De små rörelserna registreras, liksom bristen på rörelse, liksom de endast tänkta (drömda) rörelserna.
En del utgörs av långa listor över antalet sålda timmar under sju år, lönebesked, arbetsscheman, formulär av olika slag. Ibland har de manipulerats, ibland väljer författaren att bara visa upp dem som torra uttryck för arbetsköparens makt över arbetssäljaren.
Det här är över huvud taget en om inte torr så i alla fall ganska sval diktsamling. Här finns varken Jönsons självhävdande raseri, Wrangborgs agiterande eller Rådbergs ömsinta ursinne. Boss arbetar mer lakoniskt, konstaterar att: ”arbetsmomenten är obegripliga” eller att ”minuterna samlas och snöblandas”.
Författaren liksom registrerar och överlämnar, registrerar och överlämnar. Och på så sätt minner hela bokens tilltal om kassörens monotona språkliga och fysiska rörelser, vilka också finns här med alla sina små variationer; hacken i den snurrande verklighetsskivan, spåren av subjekt i den mekaniskt arbetande kroppen.
Den där kroppen går hem efter avslutat arbetspass och då befinner den sig i förorten där tunnelbanan ”slungar last efter last över centrumgången tills allt går hem till sitt och vi småfrusna passerar Vivo” och ”högt över ribban strålar ordet HÖGDALEN på en ljusskylt här finns ungar som försöker spela fotboll i tjocka täckjackor här finns inte en chans att någon kan höra vad vi säger”. En sorts ödslig, samtida arbetarpoetisk allmänning skrivs fram.
Och ett tydligare ”vi”, som sedan återkommer många gånger, etableras. Detta pronomen är, precis som titeln antyder, centralt i den här boken. ”Vi” som det arbetande, alienerade, förortsboende kollektivet vars händer blir äldre för varje ny mekanisk dag. Eller som en liten grupp namngivna kollegor på en arbetsplats. Men mest som en ganska ospecifik och därför storartad – men också svårfångad – möjlighet som den här dikten vill visa fram:
”vi är en plats som strilar mellan mina fingrar / där produkten av vårt arbete inte kan se oss.”
Det fina med Boss bok är hur den faktiskt närmar sig något helt omöjligt och nödvändigt: att om och om igen säga ”vi” utan att samtidigt peka ut och exkludera ”dom”.
I stället är den inbjudande, nästan behövande. Jag tror den vill att läsaren kliver in i dess vaga ”vi”, med allt vad en sådan rörelse i så fall innebär: underkastelse, begränsning, tvång, samhörighet och tillhörighet. Kanske rent av solidaritet, förändring.
