Världsmästare
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-29
Joar Tiberg om en kempestark samling
av lyrik från hela klotet
Varför rör poesin upp så starka känslor, av gott och ont, av konkurrerande viljor, visioner, världsbilder? Ibland har jag känt att det är kring och i poesin som den verkligt heta politiska debatten försiggår i våra dagar, dess påstådda marginalisering till trots. (Se bara det våldsamma rabalder som utlöstes av Stockholms poesifestivals mångfaldstema härförleden.) Kanske har det med det våldsamma tilltalet att göra, de våldsamma anspråken. Här är min röst, säger dikten, oavsett om den handlar om ett språkknådande och jaglöst textuniversum eller om mer biografiskt berättande dikt med jaget som prisma för de stora samhällsskeendena: Här talar jag!
Råhet, är ett annat ord som kommer för mig. En världens råhet dikten har lätt för att acceptera, men som prosan kanske måste gå omvägar för att nå fram till.
Är en rå dikt, en ”bra” dikt?
Jag tar med mig dessa frågor in i Verden finnes ikke på kartet, den stora antologi med poesi från hela världen som det surrat kring i Norge i höst.
Trettiofyra poeter, från tjugofem länder, som skriver på femton olika språk. Några döda, de flesta i livet, många aldrig tidigare översatta till skandinaviska språk, vissa redan världsnamn, ja, ett totalt, och – ska det visa sig – tämligen spirituellt kaos råder mellan de orangefärgade pärmarna i denna sexhundrasidiga volym.
”Inne i mig/ finnes ingen katedraler” lyder den allra första raden. Och därmed kanske anslaget kunde vara satt, inga tranströmerska valv efter valv oändligt, eller ...
Och det slår mig, när jag stirrar ut i äspet, att kanske är det så, som någon sa – var det Stein, var det Tsvetajeva? – att poesin i första hand är nationell, kanske, men hur gåtfullt den studsar, hur vackert den studsar mot den egnare diktfonden, diktväggen. Diktspråket.
Vilka katedraler finns inte, i C D Wrights (född 1949) dikt? Och hur förhåller detta tomrum sig, till mina egna? Hur kan jag förstå dem? Kan jag förstå dem?
Klart jag kan.
Klart jag inte kan.
Varför hamnar jag sedan rakt hos Alejandra Pizarnik? Jag vet ju, jag känner igen döden när den andas, ser den med fingrarna. Hon är ju tidigare översatt, en flisa visserligen, till både svenska och norska, men ur Carmona-Alvarez tolkningar utgår ett sådant vanvettigt svart ljus, att jag ändå upplever det som helt nytt, som allra första gången.
”Av død er hvert øyeblikk vevd fram.”
Pizarnik säger åtminstone en sak: döden är det enda vi har.
”Jeg lytter til stemmene mine, till de dødes kor.”
Jag skulle ju kunna tala om bara Pizarnik här, men det är det som gör Verden finnes ikke på kartet till en betydelsefull, ja, en tung utgivning, att den tvingar mig att stå still, och jaga vidare, med döden i hälarna, in i nya famnar, nya kölder, förargelser, förgrämelser, utsikter.
Jag tror att den här antologin kan möblera om i huvudet på oss som försöker tolka världen genom skrivande och läsning av diktmeddelanden. Den är ett slags kåta, eller igloo, ett valv av språk, utan hörn, utan väggar, en kupol av språk och världsförståelse, som, ja, tittar på en.
Uppfordrande, ofta.
Det är den underbara känsla som det här projektet kastar på en, något ser. Försöker.
Jag tänker att den här sortens projekt kan få sin tid nu, efter de konceptuella åkningarna, som i hög grad präglade inledningen på seklet, kommer rösterna, de personliga tilltalen, och de kommer i kör, en sorts buketter, där själva tillsammansheten ger ett komplett annorlunda tilltal än rösterna hade gjort var och en för sig.
Här stäms den globala himlaharpan, en harpa, en sådan bukett. Här några strängar från Sydkorea, som hädanefter sitter fastspända i folkhemmets diskbänkar. Kim Hyesoon (född 1955), i tolkning från koreanskan av Jarne Byhre:
”HULL
Et hull kom gående inn mens jag tørket av mig sminken.
Jag satt på sofaen og tok av mig strømpebuksen og betraktet hullet.
Det var omtrent en meter og sexti centimeter,
Det sies att hullet koker god ris til og med,
og at en dag kommer det barn ut av det,
men om man spyttet ned i det, skulle det ikke merke det,
og selv om en mørk sky har lent seg mot lårene på det
i flere tiår har det ikke brydd seg,
det virker ganske dumt,
som en liten skaærsild på vandring.
Jeg tømte i det restene av tangsuppen. ”
Hål. Jag tror inte att det finns dumhet, eller ondska. Det finns rädsla. Jag är rädd. Jag är rädd att jag ska falla. Jag är rädd att fastigheten där jag bor ska bli omvandlad till bostadsrätt, att jag inte ska få något jobb, att ingen ska tycka om det jag gör. Jag är rädd, fastän jag vet att jag inte ska.
Jag tänker på uppropet, om poesin, ( Aftonbladet 3 december), där jag var en av undertecknarna, mot Sverigedemokraterna, mot Madeleine Grives poesikalas.
Jag känner mig kluven.
Att markera position kan vara viktigt och av nöden. Men upprop kan bli lika aningslösa som att stiga ner från sekelskiftessalongen och med dum min riva sönder en naziflagga – om det syftar enbart till fortsatt konfrontation och konflikt.
Vi, Sverigedemokraternas Chang Frick, och du, du i Chang Frick, Chang Frick i mig – borde sätta oss och läsa Bellman ihop – och se, kanske, hur komplett ”obegriplig” han är, han går ju inte att ”förstå”, lika lite som du och jag.
Vad vet jag – kanske kommer det att ske – kanske sätter vi oss ner – sker det, blir det långt, långt undan från alla kamerablixtar från vare sig denna eller andra tidningar.
Det är i tvivlet, famlandet – undrandet, ifrågasättandet – som framtid byggs. Tror jag.
Joar Tiberg
