Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Vi kan inte göra slut med monarkin

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2009-12-30

Ann Charlott Alstadt läser Cecilia Åses "Monarkins makt"

Kungafamiljen under nationaldagsfirandet på Skansen i somras. Foto: Lars Hedelin

2010 blir ett anno horribilis för republikaner. Kronprinsessans giftermål och familjens 200-årsfirande innebär att kungafjäsket stegras till outhärdlighet. Det finns flera skäl att vara republikan, och ett är att monarkin får vuxna människor att spela dumma i huvudet.

För Fredrik Reinfeldt kan väl inte på allvar tro att det kommande bröllopet mellan Victoria och Daniel kommer att sprida ett ljus av hopp i en mörk och dyster stund?

De intressantaste delarna av statsvetaren Cecilia Åses Monarkins makt ­handlar om spänningsförhållandet mellan demokrati–nation, vilket förklarar statsministerns uttalande och varför upptakten på den här artikeln låter som landsförräderi. Demokratin handlar om att vara oense, men den vilar på och begränsas av föreställningen om nationell gemenskap, där just enighet är själva fundamentet. Att den antidemokratiska företeelsen monarki är så omöjlig att kritisera beror på att den via en mängd traditioner är sammanvuxen med nationen och därmed paradoxalt nog med demokratin. Att kritisera kungahuset är som att spotta på själva Sverige.

Det har dock funnits alternativ – ett window of opportunity öppnades under 70-talet i skarven mellan gamle kungen och dåvarande lillprinsen. Cecilia Åse redogör för den process som slutade med att politikerna från båda blocken kom överens om att inte ifrågasätta monarkin, det vill säga inte politisera frågan om monarkin eftersom den är opolitisk. Författningsreformen från 1975, som gjorde kungahuset till vad Olof Palme kallade en plym, var kungahusets första lyckokast. I sin skenbara harmlöshet blev de starkare än någonsin, och som höjd över all politik utövar det en normerande makt.

Åse menar att monarkins känslomässiga sprängkraft handlar om den kungliga vanligheten. Det sker ett växelspel mellan mystifiering – de är inte som oss – och avmystifiering: de är precis som oss.

Jag tror inte det stämmer, för familjen Bernadotte är inte bara sammanvuxen med det demokratiska Sverige, utan också med vår tids mediekultur. Nöjesjournalistikens exponering har gjort kungafamiljen inte till vanliga människor, utan till vanliga kändisar. De har ätstörningar, röker, shoppar, beställer in mäklarbrickor, lyfter sig, bär märkesväskor och vill festa i St Tropez, precis som vilken Carolina Gynning som helst. Att kungafamiljen, som haft tillgång till de bästa skolorna, framstår som obildad och osofistikerad, är monarkins andra lyckokast, för hade de varit vittra spirituella highbrows kunde de inte lika lätt och smidigt kunnat vara just symboler för Sverige. De ska tacka sin lyckliga stjärna för att de gillar Tomas Ledin

Vilka konsekvenser får då nöjesjournalistikens nya intimrapportering för monarkin? Madeleine kan bli beundrad som så kallad stilikon, men min mamma blev republikan för tio år sedan efter att ha läst om kungabarnens shopping- och shotsrundor – hon ville inte vara med och betala längre. Den attityden skulle kunna skapa en opinion för att skilja kungahuset från staten och låta bidraget till Bernadotternas livsstil bli frivillig, som kyrkoskatten.

Men kungahusets attraktion är stark, eftersom jag tror att mystifieringen–avmystifieringen påminner om det psykologiska växelspelet värme–kyla. Den trigger som får fångar att ty sig till förhörsledare, som binder hund till husse och som gör att främst kvinnor hamnar i sjuka beroendeförhållanden till sviniga män. Kanske är relationen till monarkin lite som en destruktiv skitrelation som vi utåt måste låtsas vara så förtjusta i bara för att det är så förnedrande att vi är undersåtar och dessutom måste betala för det. Vi kan inte göra slut, så vi kallar det kärlek.

I förlängningen väntar ett än starkare kungahus. I ett Sverige där makten har flyttat till EU och när den nationella demokratin töms på innehåll kommer kungamakten, som nationell symbol, spela allt större roll.

Samtidigt är kungafamiljen en symbol för liberalismens livslögn att alla föds med lika chanser. De är ett levande bevis för att det orättfärdiga klassamhället existerar, vad än liberalerna hävdar. Ingen kan lura oss så länge Bernadotterna sitter på tronen.

Ann Charlott Altstadt