En spik genom könet

Samuel R Delanys roman Hogg är tveklöst det mest våldsamma jag läst. Trots att jag i åratal umgåtts med böcker av Dennis Cooper, Gabrielle Wittkop och svenske Martin Tistedt känner jag mig golvad. Bara att sammanfatta handlingen i en dagstidning känns motigt: Berättaren är en elvaårig pojke som genomgående tilltalas som ”grabben”, men oftare ”Kuksugare”. Efter att ha blivit uthyrd som sexslav av en kompis, tillsammans med dennes syster, hamnar han hos lastbilschaffisen Hogg som aldrig tvättar sig eller använder toalett när han behöver göra ifrån sig. Kuksugaren gör skäl för sitt namn bland Hogg och hans ständigt masturberande kollegor, ett gäng professionella våldtäktsmän som förgriper sig på kvinnor på beställning. Romanen skildrar tre av dessa uppdrag, samt en del annan pedofili och incest, utan förklaringar eller försvar för offren.

På grund av dess extrema innehåll tog det nästan 30 år innan Hogg publicerades. Den första versionen av boken skrevs färdigt 1969, precis före Stonewallupproret i New York – startskottet för den moderna gayrörelsen, då hbt-personer för första gången organiserat slog tillbaka mot den trakasserande polismakten. Delany har sagt att han förmodligen inte hade kunnat skriva Hogg efter Stonewall, eftersom det i och med den nya rörelsen fanns mer konstruktiva sätt att kanalisera det enorma raseri som romanen bygger på.

Kommentaren skulle kunna skänka Hogg en sorts förklaring: allt dess oursäktliga våld som en våldsam reaktion på ett socialt förtryck, en vilja att riva ner hela jävla skiten. Att överskrida tabun – inte för att frigöra sig, utan för att frammana det värsta. Som oresonlig destruktion. Som rasande politik. Men jag är inte säker på att jag vill göra en sådan läsning.

Det utmanande med Hogg är hur den ”bara är”. Vår elvaårige berättare är liksom tom. Bortsett från någon enstaka korthuggen kommentar i stil med: ”Det kändes skönt” och ett ”Jag saknade honom” under en episod då Hogg och berättaren kommit ifrån varandra, har han liksom inga känslor. Han reagerar inte på vidrigheterna runt omkring. Är bara passivt medlöpande. Har sin mun mot smutsiga, såriga förhudar och skithål. Och det värsta av allt: Han verkar tämligen nöjd.

Nej, karaktärerna i Hogg visar inte upp några inre verkligheter. På så sätt blir det pornografiska i romanen märkligt fritt från begär. Sexualiteten är något mekaniskt. Berättelselinjen liknar ett dataspel (ett med ganska kantig 2D-grafik) där man kallt tillryggalägger händelserna, kropparna och förödelsen. Spåren syns aldrig som avtryck i ett inre landskap, utan enbart i kroppslig materia. Som avföring utsmetad innanför en byxbak. Som en spik genom genitalierna.

Varför är jag intresserad av litteratur som är så obevekligt våldsam och äcklig att jag ropar högt under läsningen för att överrösta orden på sidorna? ”Aggressionshämmad”, skulle psykoanalytikern svara. ”Fascinerad av estetik som drar något till sin spets”, kanske textteoretikern skulle säga.

I en av sina rasistiska, misogyna, homofoba monologer, talar Hogg om hur det är den ”sexuellt normale” mannen som är den verklige galningen, då han är fullt upptagen med att få ihop ”vad han vill och hur han tycker det borde va”, att detta utgör ”Det Som Är”. Hoggs slutsats rinner iväg i våldsamheter på en bar, men han hinner artikulera att de perversa, alltså ”varje fikus eller trossniffare eller piskare eller S/M-freak eller bebisknullare”, vet att det man vill, det som borde finnas och det som finns inte hänger ihop, ”om inte vi gör att det blir så”.

Och det är så romanen Hogg fungerar. När de samband som skapar moral, som skyddar en, sätts ur spel, utsätter romanen sin läsare för omedelbar attack. Det finns inget att hålla sig i. Man tvingas själv hantera vidrigheterna.

Utan Delanys egna politiska kontextualisering skulle jag kalla Hogg för ”ond”. Och i och med det, i någon bemärkelse, också ”stor”.

Kristofer Folkhammar