Maktens hetsjakt på barn

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-01

Ann Charlott Altstadt läser en skakande bok om svensk flyktingpolitik

Mellan åren 2003 och 2006 avvisades apatiska flyktingbarn från Sverige. Fenomenet debatterades och utreddes – var barnen sjuka eller manipulerade av skrupelfria föräldrar som ville ha uppehållstillstånd?

Ett av barnen hette Mariana och var 11 år. Hon bar blöja och sondmatades när poliserna kom till sjukhuset och trots löften skilde henne från hennes förtvivlade mamma. Mariana transporterades 30 mil till Migrationsverkets förvaringsceller. Livlös och stinkande av avföring möttes hon av sin inspärrade pappa, som felaktigt anklagad för dödshot mot en anställd på Migrationsverket nyligen försökt begå självmord.

När de båda efter avvisningen lämnas på Berlins flygplats ringer upprörda tyska gränspoliser efter ambulans och de förs till sjukhus. ”Vi var alla chockade, vi kunde inte förstå hur de kunde fatta ett sådant beslut i Sverige”, berättar den ansvarige tyske tjänstemannen.

Gellert Tamas omskakande reportagebok om spelet kring de apatiska barnen kunde vara en thriller av James Ellroy. Då skulle vi ta för givet att ett sådant mörkt vansinne bara kan korrumpera det brutala Los Angeles, inte vårt humana Sverige.

Men genom ett enormt researcharbete punkterar Tamas inte bara rykten om manipulering och simulering. Han gestaltar också detaljerat och trovärdigt en omvänd häxprocess, där vuxna med makt – statsråd, psykologer, psykiatriker, poliser och journalister – utan bevis vittnade falskt mot barn.

De apatiska är en nedstigning till ett helvete som på ytan styrs av lagstiftning, men vars underjord behärskades av människor som ljög och manipulerade så grymt att definitionen moraliskt haveri känns otillräcklig.

Tamas skildrar inte bara ingående flyktingars nakna vanmakt, han klär också av och hänger ut enskilda personer. Och jag köper det. För bakom fraser som ”följer bara lagen” finns inte bara mänskligt lidande, utan också ansvariga med makt nog att skapa både system och tidsanda.

En av dem var Marie Hessle. Hon blev regeringens nationella samordnare med ansvar för en utredning om fenomenet, trots att hon redan öppet deklarerat att barnen var manipulerade av sina föräldrar. Hennes kumpan Annica Ring bjöd arbetskamrater på Migrationsverket till ”fredagsnöje” med champagne för att fira avvisandet av en apatisk pojke. Tillsammans agerade Hessle och Ring privatspanare och polisanmälde de sjuka barnens föräldrar. Via mejl konstaterar de nöjt att polisen läckt till medierna och att bollen är i rullning, men utan att vare sig regeringen, Migrationsverket eller Socialstyrelsen fått veta vilka som satt den i rörelse.

Den 22 augusti 2006 lade åklagaren ned åtalet mot föräldrarna. Trots husrannsakan med provtagningar hittades inga spår av droger, förgiftning, misshandel eller vanvård.

De apatiska är en fet läxa till oss alla; om ryktesspridning, vår blick på De Andra och systemens godtycklighet. Men jag tror att den svåraste uppgiften ligger på politikernas bord. I Världens lyckligaste folk visar Lena Sundström att främlingsfientlighetens väg till politisk/journalistisk mainstream i Danmark gick via de etablerade partiernas försök att tillfredställa Pia Kjærsgaards presumtiva anhängare.

När migrationsminister Barbro Holmberg hävdade att det skulle vara en humanitär katastrof om de apatiska flyktingbarnen fick stanna i Sverige var det ett människooffer som gjordes just för att stilla främlingsfientliga opinioner. Men Holmgren gjorde en ödesdiger felspekulation. Gellert Tamas hänvisar till en undersökning som visade att det fanns ett starkt stöd för flyktingamnesti framför allt hos socialdemokratiska väljare.

De apatiska lär oss också att det är möjligt att påverka samhället – Kyrkornas Påskupprop med 160?000 namnunderskrifter för flyktingamnesti, barnläkarnas motstånd mot avvisningarna, debattartiklar, demonstrationer och enskildas påstötningar gav resultat. Engagerade vänsterpartister och miljöpartister kunde till slut, via budgetförhandlingarna, utpressa socialdemokraterna att gå med på ett amnestiförslag.

Decenniets värsta brott må vara löst med den här 600 sidor tunga tegelstenen mot svensk asylpolitik och myndighetsmissbruk. Men inte sonat. Jag väntar på följder för de ansvariga och skadestånd till de drabbade.

Ann Charlott Altstadt

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.