99 fotnoter blev en hel roman

I början av sin författarbana, på sextiotalet, var Dag Solstad en utpräglat modernistisk och opolitisk prosaist. När han genomgick sin politiska omvändelse och blev radikal kommunist kring 1970, innebar det också att han som författare orienterade sig i mer realistisk riktning. Självpålagda krav på socialrealistisk tydlighet har varit en hämsko för många vänsterförfattare, och så blev det också för Solstad, i till exempel ” Svik”-trilogin från slutet av sjuttiotalet.

Men Solstad kunde uppenbarligen inte stå ut med sig själv som präktig socialrealist, och i sitt senare författarskap har han ideligen utvecklat otroligt spännande nya sätt att berätta en historia. Men sin politiska radikalism har han behållit och med sin kombination av frän samhällskritik från vänster och en lika medryckande som raffinerat litterär berättarteknik har Solstad blivit en ständig nagel i ögat på borgerligt sinnade skönandar.

Hans nya roman Armand V har en förbryllande undertitel, Fotnoter till en outgrävd roman. Men det är en korrekt beskrivning, romanen är uppbyggd av 99 fotnoter till en ickeexisterande roman, vars hypotetiska karaktär författaren själv ofta diskuterar. Det verkar nästan som om Solstad på äldre dagar blivit platoniker och endast känner sig kapabel att leverera texter som ofullgånget speglar ett slags icke tillgänglig idealroman. Så är det förstås inte riktigt, snarare tycker han sig inte med konventionella medel kunna fånga in den elegant världsvane stjärndiplomaten Armand, en man som tillhör samma generation som Solstad, född i början av fyrtiotalet.

Armand är sinnebilden för en intelligent och politiskt medveten västerlänning. Sedan länge har han insett hur världen hänger samman, hur vi i USA och Europa, även Norge, utsugit och utnyttjat resten av världen och förskaffat oss ett fruktansvärt överläge. Men han tar aldrig konsekvenserna av sina insikter, han blir en perfekt representant för sitt land och hans karriär kröns av ambassadörsposten i London. Hans liv blir en paradox, och det får konsekvenser.

När han inför sin son för en gångs skull tar bladet från munnen och uttrycker sin upprördhet över det militära stöd Norge ger USA-ledda insatser i Asien, får han sonen att revoltera, bli elitsoldat och efter utförd insats komma hem krigsskadad och blind.

Det är grälla effekter, men Solstads fyndiga fotnotsteknik motverkar all övertydlighet. Lika originellt är Armands kärleksliv gestaltat. I fotnoterna har hans första hustru en tvillingsyster, som inte finns med i den ”outgrävda” romanen, och den systern blir i fotnots­romanen ett slags livsledsagare åt Armand. Låter det krångligt? Inte alls, det bidrar till att pejla djup och komplexitet hos problemet Armand, och man sträckläser denna fotnotsroman med oavbrutet spänt intresse.

Lennart Bromander