Arbetaren – och offret

Karin Eder-Ekman om synen på prostituerade i Tyskland och Sverige

En prispressad snabbis i halvlek var en av rekreationsmöjligheterna under fotbolls-VM i Tyskland 2006. Tillfälliga så kallade ”superbordeller” uppfördes i direkt anslutning till arenorna. Man ville mildra effekterna av de akuta testosteronhalter som fotbollen, ölet och manskollektivet antogs generera, och för att de prostituerade skulle ha en sportslig chans att maximera sina utkomster. Sedan 2002 är ”sexarbetare” formellt sett ett, om än hårt reglerat, serviceyrke bland andra i Tyskland.

Här hemma svajade medierna mellan indignation och uppsluppen voyeurism i sin rapportering. Över alla de där artiklarna hängde samma fråga som präglat svensk feministisk debatt sedan 1970-talet: Finns det några lyckliga horor? Kanske nånstans i de tyska VM-labyrinterna av lysrörsupplysta knullhytter? Eller: Om man ansluter en hora till a-kassan, kallar henne småföretagare och ger henne lagstadgad semester – blir hon lycklig(are) då?

Söker man svaret i svensk prostitutionspolitik, vilket idéhistorikern Susanne Dodillet indirekt gör i sin avhandling Är sex arbete?, hittar man ett rungande nej. Legaliseringslinjen, den som alltså framgångsrikt drivits av tyska aktivist- och lobbygrupper, har aldrig vunnit något vidare gehör i vare sig svensk riksdag eller hos sittande höger- eller vänsterregering. Allra tydligast kanske den svenska antiprostitutionslinjen manifesteras i sexköpslagen från 1999, där köpet av sexuella tjänster kriminaliseras. Majoriteten av våra sexualpolitiska forskare har också konsekvent sågat idén om att de prostituerade skulle kunna marknadsanpassas upp ur sociala och ekonomiska bottenlägen.

Hur det kommer sig att denna övertygelse varit och är så stark i svenskt samhällsliv beror på vem man frågar. Bland nyliberala debattörer har den förhärskande förklaringen länge varit att vänsterakademiker utövar radikalfeministisk indoktrinering på landets beslutsfattare. Så har maktens korridorer förvandlats till strukturfixerade och sexualfientliga ställen där en kvinna alltid är ett offer och män är djur, exempelvis torskar.

På senare år har nyliberalerna fått teoretisk handräckning från det identitetspolitiska lägret. Queera forskare och aktivister menar att svensk prostitutionslagstiftning hjälper till att bevara en exkluderande syn på kön och sexuella praktiker, typisk för radikalfeminismen.

Den slentrianmässiga bashingen av radikalfeminster, som kulminerade i och med Evin Rubars Könskrigsspektakel i SVT, börjar kännas rätt tröttsam. I sexköpsdebatten ägnar sig dessutom belackarna ofta åt det som juristen och prostitutionsforskaren Jenny Westerstrand kallar begrepps-shopping. Hennes avhandling Mellan mäns händer, som lades fram i höstas, pekar på hur prostitutionsivrarna tjackar upp sig på radikalfeministisk struktur- och maktanalys, ompaketerar innehållet, och säljer det vidare med hjälp av catchy anti-radikalfeministiska slogans.

Dodillet hör till dem som strösslar med sådana formuleringar, och framför allt blir man lätt narkoleptisk när hon inledningsvis deklarerar att hon inte tänker ta ställning till huruvida prostitution är kvinnoförtryck. Detta ”till skillnad från radikalfeministiska forskare som utgår från ett politiskt ställningstagande”. Och exakt hur, vill man fråga, ser då ett politiskt ställningstagande ut? Att omedelbart placera sig själv i ett motsatsförhållande till en ganska slirigt definierad forskarkanon är väl också politik?

Men efter hand piggnar man till. Bitvis överröstar nämligen Dodillet sin egen mellan raderna-polemik. När hon fiskar upp konsensusröster och avvikare i de senaste fyrtio årens svenska och tyska prostitutionsdebatt bleknar vulgärbilderna av radikalfeministisk infiltration och aningslösa tyska horkramningar.

Dodillet kör de olika pro- och antiprostitutionsargumenten i en idéhistorisk skiktröntgen. Hon vill förstå varför välfärdsstaterna Tyskland och Sverige behandlat och ”löst” prostitutionsfrågan på så olika sätt. Jämförelsevis ligger vi ju trots allt politiskt och kulturellt sett nära varandra.

Röntgenplåtarna visar att svenskar och tyskars relation till en rad samhälleliga institutioner diffar rejält. Svenskarnas syn på staten som en gemensam intresseorganisation skiljer sig exempelvis från tyskarnas relativa misstänksamhet mot densamma. På 1970-talet gjorde de tyska hemmafruarnas intresseorganisation gemensam sak med de prostituerades och krävde staten på retroaktiv betalning för obetalt eller underbetalt arbete. Bägge läger ansåg att staten var en utsugare som allt för länge skott sig på deras slit.

Det kan vara ganska kul med frifräsare som skiter i akademisk vett- och etikett. Dodillets sista kapitel, ”För en ny prostitutionspolitik”, i vilket hon skissar på hur en sådan skulle kunna se ut, blir dock en besvikelse. Hon menar till exempel att politikers jämlikhetssträvan borde fokusera på:

1. människor som handlande subjekt

2. synliggörandet av maktstrukturer

3. kampen mot fattigdom och andra orättvisor

Har man issues med den radikalfeministiska teoribildningen borde man låta sin queera maktanalys jobba hårdare än så.

Karin Eder-Ekman