Det går inte att spela marxistiska gitarrsolon

Strax innan dåvarande DDR:s statstonsättare Hanns Eisler avled, 1962, gjorde han en bekännelse: ”Jag bemödar mig sedan ungdomen att skriva en musik som tjänar socialismen. Det har ofta varit en svår och motsägelsefull uppgift. Men den tycks mig för konstnärer i vår tid vara den enda värdiga.”

Om denna värdighet, och om den övertygelse som leder till en konstruktion av ”Den Goda Musiken”, handlar Alf Arvidssons bok Musik och politik hör ihop. Arvidsson är professor i etnologi, det står fortfarande en proggare i hans skor, och nu när ideologin tycks ha försvunnit från spellistorna vill även han bekänna: ” Vänsterpolitiska idéer gav många nya möjligheter för musikskapandet. Man lärde sig lita till den egna kraften. Kollektivet före individen. Alla på lika villkor. Arbetsdelning, arbetscirkulation. Samarbete, inte konkurrens. Ett intresse för musik som drivkraft, inte ekonomisk vinst”.

Arvidsson beskriver hur diskursen om musikrörelsen blev större än rörelsen själv, men han tar inte upp de mest intoleranta åsikterna inom proggen, som att ”Fioler är borgerliga instrument – och låter därför borgerligt”. Å andra sidan är bokens avsikt inte att kritisera utan att beskriva flödet, processerna, som leder till ”politisk musik”.

Musikrörelsen kom att handla allt mindre om musik och allt mer om att frontalangripa ”populärkulturens fördumningsalster”. Rörelsens låtmaterial haltade. Övertygelsen om att alla topplistor var instiftade av djävulen, blev inte så gångbar. De ockuperade replokalerna revs. Gröna-vågen-frisyrerna, musikfesterna, stencilaffischerna försvann.

Att metodiskt avvisa annan musik är destruktivt. Och det är omöjligt att spela marxistiska gitarrsolon. Däremot kan man, i likhet med Dror Feiler och andra, använda musikens kraft som en nollställare: Sluta tänk! Lyssna! Drabbas! Jag erinrar mig något Eisler skrev för sextio år sedan. I en text om Den moderna musikens samhälleliga grundfrågor från 1948 citerar han den kinesiske filosofen Me-Ti, samtida med Konfucius: ”Att utöva musik har fyra nackdelar: de hungriga blir inte mätta, de frysande värms inte, de hemlösa förblir hemlösa, de förtvivlade blir inte tröstade. Men: Musik görs av människor för människor”.

Vi kan både tro på och starkt betvivla musikens kraft. Det går att syfta till att nå andra människor genom en avskalad musik med klar politisk ideologi. Särskilt nu när stålklangen inte ligger i synk med samhällsutvecklingen.

På den punkten vill jag gärna ge Alf Arvidsson rätt: Musik och politik hör ihop.

Mikael Strömberg