Döden i skyttegravarna

Torsten Kälvemark läser 19 människors vittnesmål från första världskriget

I mer än sextio år har världen försökt hantera det trauma som andra världskriget innebar. Det första världskrigets sorgeperiod varade däremot bara tjugo år. Sedan drabbade vansinnet på nytt vår kontinent.

Det ligger något obearbetat över 1900-talets första stora konflikt. Ändå blev den ett så dramatiskt brott mellan en gammal och en ny värld. Fortfarande kan konvulsionerna efter Versaillesfredens diktat kännas på Balkan. Samma fred blev en grundval för tysk revanschism och Hitlers maktövertagande. Irak, Palestina, Syrien och Libanon har aldrig hämtat sig efter det osmanska rikets fall.

Det är bara att erkänna: Medan vi försöker lära nya generationer att aldrig glömma 30- och 40-talens barbari är det få som engagerat sig för att upplysa om människoslakten mellan 1914 och 1918.

Till 90-årsminnet av krigsslutet kommer nu Peter Englund med en storslagen bok som vill påminna oss om verkligheten bortom en historieskrivning kring fronter och stormaktspolitik. Han speglar drygt fyra års händelser i 212 korta kapitel och genom nitton personer av kött och blod. Det är män och kvinnor som på olika sätt, i brev eller dagböcker, skildrat sin vardag under krigsåren. De flesta är unga, runt 20 år.

Av dessa nitton, berättar Englund, kom två att stupa, två andra att råka i krigsfångenskap, två blev firade hjältar, två slutade som fysiska vrak. Flera av dem välkomnade kriget när det bröt ut men lärde sig att avsky det.

Vi får bland andra möta den dagboksskrivande Elfriede Kuhr, en tysk skolflicka som var tolv år vid krigets utbrott. En varm sommarkväll i augusti 1914 ser hon hur det 149:e infanteriregementet kommer tågande genom Schneidemühl i Pommern, bara 15 mil från den ryska gränsen. Men de unga soldaterna med blomsterkransar om halsen och med rosor i gevärspiporna är inte på väg österut. Det är ”die Wacht am Rhein”, försvaret av Rhen mot fransmän och britter, som de sjunger om och mobiliserats för.

Vi möter också den unga Sophie Botjarskij, sjuksköterska i den mångetniska ryska armén. Den 30-årige nyzeeländaren Edward Mousleys öde får vi följa genom hans skildring av det alltmer desperata läget för den brittiska styrka som turkarna under krigets andra år stängt inne i Kut Al-Amara, 16 mil sydost om Bagdad. Det skulle inte bli sista gången som västvärldens soldater förödmjukats i kampen om Irak.

Pál Kelemen är kavallerist i den österrikisk-ungerska armén och han bevittnar den 31 oktober 1915 hur en serbisk gerillakrigare blir hängd i närvaro av familj och vänner. En svinslaktare från Wien åtar sig glatt uppdraget som bödel. Peter Englund noterar sakligt i en fotnot att 15 procent av den serbiska befolkningen dör under kriget som en följd av strider och förflyttningar: ”Inget annat folk lider sådana plågor 1914–18 som det serbiska”. En fotnot som kan förklara också dagens levande historia.

På andra håll kan det vara mer idylliskt. Dansken Kresten Andresen strider under tyska fanor på västfronten. I maj 1916 stukar han den yttersta leden på sitt vänstra långfinger och har det allmänt rätt långtråkigt. Han njuter ändå av livet och naturen i det blommande franska landskapet och klagar egentligen bara på att han aldrig får annat att äta än havresoppa: ”Denna eviga havresoppa. Och krigsbröd och den outtömliga marmeladen”.

Peter Englund ger oss 600 sidor av fascinerande läsning om verkliga människors verkliga liv medan det tidiga 1900-talets tro på evolution och en ständig civilisatorisk utveckling brakar samman. I raset dras också kejsare och troner, nationer och historiska gränser med. Frasande sidenkjolar och färggranna uniformer med guldtränsar kom att bli en förlorad värld.

Bokens symboliska sista ord hittar vi i sakregistret på sidan 632: ”överlevnadschanser”. De berodde förstås på var man befann sig. Miljontals människor missade dessvärre sin chans. Vi vet ju med Ture Nermans ord att den vackraste visan om kärleken aldrig kom på pränt. Den begrovs i en massgrav i Flandern med en fattig Parisstudent.

Det är också en bild ur 1900-talets historia.

Torsten Kälvemark