Fack och adjö?

Göran Greider läser om rörelsens fall – och nya chans

Under just de dagar då Wall Street kollapsar och tidningarna för första gången på tjugofem års tid fylls av något som liknar dödsrunor över den doktrinära marknadsliberalismen läser jag en reportagebok om en annan kollaps: den europeiska fackföreningsrörelsens. Sedan åttiotalets början har facken, i land efter land, tappat medlemmar och i dag är bara var fjärde löntagare i Europa medlem; inte sedan 1950 har siffrorna varit så låga. Och det är ingen slump att denna fackliga svanesång ganska exakt sammanfaller med uppgången för den avreglerade spekulationsekonomi som fackföreningshatarna Thatcher och Reagan beredde vägen för.

I skuggan av en storhetstid heter Olle Sahlströms mycket vitala bok. Den är visserligen en smula rörig, med många omtuggningar och den grafiska formgivningen är lika upphetsande som ett mötesprotokoll; förlaget har litet slarvat bort en angelägen bok. Men den är full av andedräkt, från de upprörda rösterna när polska och svenska lastbilschaufförer står och snackar på en parkeringsplats med fackliga ombud från båda länderna, från papperslösa arbetare på ett fackligt kontor i norra Spanien där Sahlström är på väg att ta ett foto men blir hindrad för att här ska de papperslösa garanteras anonymitet, eller från en slovensk facklig ledare som berättar att det är inga problem att få ut femtiotusen protesterande löntagare på gatan.

Han reser runt i Europa, talar med förtvivlade aktivister som försöker rekrytera medlemmar i det Östeuropa där ofta käppkapitalismen – walking cane capitalism, det vill säga arbetsgivare som bokstavligen slår uppstudsiga arbetare – är förhärskande. Men han träffar också stolta franska hamnarbetare i Le Midi Rouge, som inte tvekar att ge sig in i bataljer med polisen, och uppfinningsrika ombudsmän i London som hittar nya sätt att nå och organisera den växande del av arbetarklassen som är utspridd på den nya tjänsteekonomins – skitjobbens – tundra.

Trots bokens titel, som syftar på en förlorad guldålder för de europeiska facken, och trots att han så ofta möter en krisande facklig kultur, är detta en bok som engagerat och resonerande söker en ny startpunkt för en facklig förnyelse.

Varför har facken överallt tappat terräng? Den främsta orsaken är att den gamla formen av industrialism, där facket en gång växte sig starkt, nu ofta ligger i ruiner. Jodå, industrisamhället finns kvar, men det har bytt skepnad och i?stället är det i privat och offentlig tjänstesektor som den stora delen av arbetarklassen i dag finns. Tiotusenkronorsfrågan är bara hur en miljon polska lastbilschaufförer spridda på tusentals små åkerier ska organiseras? Eller städare? Väktare? Restauranganställda? Papperslösa? Tillfällighetsanställda?

På de flesta håll lever facken ännu kvar i minnet av samförståndets fornstora dagar, trots att arbetsgivarna sagt upp det sociala kontraktet och tvingat ner förhandlingarna till den lokala nivå där enskilda löntagare står svaga. Sahlström söker ”den fackliga kroppens” rötter, nere i förra sekelskiftet, före rörelsens inordning i systemen och – som i svenska ­LO­­:­s fall – lojaliteten till döds med ett parti. Stående mitt i det vägskäl där den europeiska fackföreningsrörelsen befinner sig frågar han sig: Är framtiden ett servicefack där den individuella medlemsnyttan är det centrala, alltså facket som ett försäkringsbolag, politiskt mer eller mindre neutralt? Nej, Sahlström drömmer snarare om ett fack som mer liknar en bred social rörelse med emancipatoriska horisonter.

Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.

Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja. Boken har rentav litterära kvaliteter, som i skildringen av när hans morfar, bruksarbetaren, i finaste kostymen besöker förbundskontoret i Stockholm en dag på tjugotalet.

Vem ska läsa denna tankeväckande bok? Den borde sättas i händerna inte bara på ombudsmän och förtroendevalda i den svenska fackföreningsrörelsen utan på alla som kallar sig vänster. Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa.

Göran Greider