Kampen mot fettmonstret

Viktor Johansson läser två böcker om att lida pin för att bli fin

Ont ska med ont fördrivas. Med självsvält, kirurgiskt våld och självhatets kognitiva beteendeterapi bedriver vi en sorts fettexorcism.

Någon gång kanske vi såg våra kroppar som den lilla oskyldiga Linda Blair från just Exorcisten, men det var länge sedan, typ innan vi glufsade i oss det där aptitretande syndaäpplet. Nu kommer två böcker om fetma – William Leiths reportagebok De hungriga åren: En missbrukares bekännelser och Anna-Maria Ytterboms diktsamling Hennes titellösa februari lägger vikt vid saker – där kroppen är ett monster.

I Ytterboms andra diktsamling efter En film om Firman och Hannas vad/Stillbilder etc. har fajten mot fetma har gått så långt att ”Apoteket föreslås ett sår istället”. Såret är ju ett fysiskt hål som använder kalorierna till att läkas. Ett hål som trots allt fungerar.

Någonstans kämpar ett litet Jag för att göra sig hörd. Inklämt mellan Hennes fettveck kämpar Jaget efter utrymme som om fetman till slut ockuperade hela jordens yta, ett gränskrig som lämnar texten synbart stympad. Formen bär alltså symptom av sjukdomsintrigen. Och detta är ännu bara den ytliga tolkningen. Det blir mycket arbetsbok för pengarna, och läses med fördel mot andra böcker.

Det känslomässiga hålet som tuggar igenom matmissbrukaren William Leiths reportagebok De hungriga åren – fungerar inte. Hur mycket han än tröstäter, tröstdricker och tröstknullar så vill inte hålet fyllas.

Det är med svalkande indieskepsis som den brittiske journalisten går mot sitt livs intervju, men den kolhydratshatande bantningsgurun DrAtkins, samtidigt som alla världens floppdieter och Leiths privata livsflopp rullas upp inför oss. Mest spännande är berg- och dalbanan genom gastronomins idéhistoria, kvick och cool journalistik i Chuck Klosterman-skolan, där konspirationsteorier om spannmålsindustrin är en del av självutlämningen.

Leith blir ett levande bevis på att Atkins fungerar, killen blir smal genom att äta sig mätt på protein och slipper självplågeriet. Men jag är inte säker på om jag vill att det ska fungera. Våldet riktas åt ett annat håll. Kött, ägg och ost står på Leiths meny. Mat som måste matas med mat. Visst, det finns en utopi om sojabönor men just dystopi känns som en krokig väg dit.

Matmissbrukaren bekänner: ”Man kan jämföra kolhydrater med lokal valuta: man får en massa för sina dollar. Protein å andra sidan är som en utländsk valuta. En växlingskurs tillämpas. När man växlar utländsk valuta lämnar man kvar lite på växlingskontoret.”

Varför ska vi äta mycket mat som ätit ännu mer mat och utvinna lite energi, istället för lite mat från botten av pyramiden och få ut mer energi?

Våld för kroppens skull.

I Seven, David Finchers film om de sju dödsynderna, tvingas frossaren äta ihjäl sig, den girige som måste stympa sig själv väljer sina love handles.

Hemmatricket är att sänka elementet för att huttra bort några kilo.

Så mycket smärta vi tror att våra kroppar förtjänar, och är värda. Det är i detta smärtcenter de båda böckerna möts. Tunga, mörka och sjuka.

Viktor Johansson