Himlen får vänta

THERESE BOHMAN läser Torbjörn Flygts sorgliga skildring av medelklassens neuroser

Välkommen till medelklassens år 2008, i medelklassens land Sverige. Här frodas klaustrofobin i villaförortshelvetet, här är grannens gräs alltid grönare. Här har man en tidsslukande karriär och hushållsnära polacker, här sköter man sin otrohet snyggt och diskret. Här är allt glättigt och livsstilsmagasinsartikelanpassat.

I böckerna om medelklassen är det så i alla fall, och även i Torbjörn Flygts Himmel. Medan Underdog genomsyrades av tidsmarkörer ur ett lite sömnigt förflutet är Himmel knivskarpt här och nu. Bitvis är den lysande, och genomarbetad på ett sätt som jag önskar att fler romaner vore. När den svenska litteraturen är så självupptagen att en stor del av böckerna inte handlar om något annat än deras författare, verkar Flygt drivas av en genuin vilja att förstå olika människor: Hur fungerar en spelmissbrukare? Hur känns det att lära sig cykla i vuxen ålder? Hur hanterar en tonårstjej att föräldrarnas äktenskap krisar?

Himmel handlar om en mängd personer, med tre par i centrum, på olika nivåer i samhället. Flygts blick för sociala skiktningar registrerar allt. Känsligast är den i skildringen av huvudpersonerna Louise och Lena, där Louise kommit från ingenting, utbildat sig och gift sig rikt och därmed gått om Lena som föddes på plus men gift ner sig. Båda är lika överspänt livrädda för att halka en millimeter nedåt på samhällsskalan.

Flygts språk är självklart, lätt och luftigt. Det inledande kapitlet är nästan omtumlande bra: en sensommareftermiddag på en travbana – spänningen, hettan, tempot, svetten, nervositeten. Det är utmattande att läsa.

Som romanbygge är Himmel tunnare. På Short Cuts-manér glider människors liv ihop, under en period som är turbulent för samtliga huvudpersoner (tänk att det alltid råkar vara så!). Himmel följer sina karaktärer till punkten där allt rasar, och lämnar dem sedan att städa upp i röran. Där borde boken ha fortsatt, för det är där det blir svårt – både för författaren och för personerna han berättar om.

Och lite förnumstigt är det att den som inte har något – en nyskild invandrare utan svenskkunskaper boende i en etta i förortsghettot – är den som finner kärleken och den inre friden. Medan tillvaron rasar för de statussträvande svenskarna, för vilka den parmalindade kycklingens bländeffekt på självgoda middagsgäster är skäl nog att ljuga och bedra, att aldrig blotta strupen.

Är det här verkligen tiden vi lever i?, tänker jag. Eller har vi läst det så många gånger nu att vi tror att det är sant? Flygts huvudpersoner lider av ett Madame Bovary-syndrom, ett slags livsstils-överbeläsenhet. De är så medvetna om en idealbild av tillvaron att allt som avviker från den blir en besvikelse. Jag har svårt att bestämma mig för om det är deprimerande på riktigt, eller om jag blir lurad av Flygts skickliga detaljåtergivning. Som Homer Simpson brukar säga: ”It’s funny because it’s true”. Fast tvärtom: det är sorgligt för att det är sant, för att jag kan se de billiga blåglaserade trädgårdskrukorna från Coop Forum så tydligt framför mig, vitrinskåpets Kosta Boda-glas, det opersonliga smakfulla hemmet; en dansk designklassiker här, ett dyrt träslag där.

Ju mer jag tänker på det, desto mer säker blir jag på att Flygts kritik av det ytliga samhället själv är ytlig. Det är lätt att tro att igenkänningsfaktorn är synonym med en sanning om samtiden och människorna i den. Men vilka är de här människorna egentligen? De där tomma människorna, som vi behöver, vi som gärna vill tro oss vara lite mer tänkande och kännande individer. Vi som kan diskutera och dissekera deras tillvaro på en kultursida, eller skriva en krönika om hur olyckligt svenska folket måste vara i sin strävan efter ett lyckat yttre. De är alltid några andra.

Himmel är en sorglig bok, mycket sorgligare än den verklighet den vill beskriva. Jag har aldrig träffat en människa som inte vill att livet ska vara något mer än en rad scener som gör sig bra på bild.

Therese Bohman