Mitt i hjärtat

Åsa Linderborg

Åsa Linderborg om en relationsroman som gör ont på riktigt

helskärm

BOKRECENSION. Finns det några vanliga äktenskap? Ja, det gör det. De flesta liknar varandra; två vuxna träffas, får barn, arbetar, försöker få ekonomin och familjen att gå ihop. Och sen går man isär. Det finns oräkneliga sådana familjer skildrade i litteraturen, men med Berättelse om ett äktenskap har Geir Gulliksen ändå lyckats skriva en roman som inte liknar någon annan.

Det är mannen i familjen som berättar.

Han är frilansjournalist. Hon, som han smeksamt kallar Timmy, jobbar med hälsovårdsfrågor. De bor bra, de har det bra, de knullar bra fortfarande efter tjugo år. De har en gemensam son, och en dotter från hans tidigare relation. De är stolta över sitt äktenskap som är så normalt men ändå inte, eftersom genusordningen är omvänd; hon gör karriär och han sköter hushållet.

Och ändå förälskar hon sig i en annan. De kallar honom Handsken efter en present hon inte lyckats dölja.

Trude Marstein, även hon från Norge, skrev för ett par år sedan en av de bästa romaner jag läst om ett äktenskap och flera påföljande separationer, Hem till mig. Det outhärdliga med den är det som drabbar oss hela tiden; att man lämnar någon som det egentligen inte är något fel på, att man blir lämnad trots att man bara har levt i relationen såsom den var gemensamt uppbyggd.

Gulliksen tar upp samma tema. Man kan trivas hemma och älska den man lever med, men ändå bryta upp och gå vidare. För att man är rastlös, behagsjuk, hänsynslös, bortskämd eller rent av älskar två personer varav man till slut måste välja en.

Timmy är uttråkad, det är därför hon löper och skidar så mycket, först ensam och sedan med Handsken.

Kan man förklara sig när man går? undrar berättarjaget. Han kunde inte det när han lämnade sin dotters mamma: ”Jag har bara träffat en annan, och nu vill jag hellre vara med henne.” Det är en brutalt simpel sanning som man måste hålla för sig själv.

Den lämnade säger att hon hoppas att han en dag ska bli lika övergiven som hon. Som den elaka fen i Törnrosa utslungade hon en förbannelse just när livet skulle börja för honom. Så blev det också, men först ska han leva två decennier med en kvinna han beundrar gränslöst, kanske mest för att de har en familj ihop.

Han är så rädd om det han har, att han ständigt grubblar över att förlora det. Och han gör det högt. Han vill att hon ska berätta om män som attraheras av henne, och hon gör det gärna, för då händer det något när de ligger med varandra. Han tar över; samtidigt som han stöter in i henne fantiserar han för dem båda hur hon ligger med en annan. Det är det enda som känns lite udda med det här äktenskapet.

Man förstår inte riktigt varför mannen blivit så självutplånande att han uppmanar henne att tränga bort honom. Han vill vara en modern livskamrat som inte begränsar hustrun bara för att hon är kvinna, denna progressiva inställning förväxlar han med villkorslös kärlek: Du får göra vad du vill, bara du mår bra.

Romanens svaghet är just detta att berättarjagets psykologi är lite för suddigt. Samtidigt är det också en av romanens styrkor – för det här är hans berättelse och hur många kan säga att de känner och förstår sig själv? Men han gör anspråk på att även känna henne. Hon minns inte något av vårt gemensamma liv, hävdar han, inte ens mitt ansikte. Genom att radera ut hustruns minne, bestraffar han dem båda.

Om man som mannen i romanen lämnar kvinna och barn för en annan, måste man ju tro att det är Kärleken man mött, för annars kan det inte vara värt det. Men vad är kärlek?

Berättelse om ett äktenskap är den smärtsamma insikten att världen är full av män och kvinnor som man skulle kunna leva ett bra liv med, det finns inte enda som är den rätta, det finns massor. Så hur kan man då veta att den man lever med är den enda möjliga? Det är ingen banal fråga, den sätter kniven i hjärtat även på den som inte tror sig om att vara romantiker: det finns det inga garantier, du kan inte ta ens den som står dig närmast förgiven.

Berättelser om ett äktenskap är bok man vill prata med andra om, i timmar, men den skulle egentligen ändå inte vara något särskilt utan sitt avklarnat vemodiga språk. Lyssna på den här meningen: ”… hon kunde märka att sömnen fortfarande härskade i huset, även möblerna vilade, stolarna stod med öppen famn”.

Att Gulliksen också är poet märks i denna lågmält vackra prosa, som mer än väl förtjänar sin nominering till Nordiska rådets litteraturpris.