Socialdemokratin – så blev den urvattnad

Olle Svenning blottlägger sambandet mellan Branting och partiets nuvarande mittenpolitik

Så har även Hjalmar Branting fått sin första stora levnadsteckning, värdig en av 1900-talets mest framträdande politiker i Olle Svennings Hövdingen. Svenning, en av socialdemokratins få framträdande intellektuella, skriver inkännande men inte okritiskt, och som denna tidnings läsare vet, väl. Att porträttet bottnar i djupa kunskaper och sätts in i sin tids sociala och kulturella sammanhang gör inte läsningen mindre njutbar.

Samtidigt blir boken ett socialdemokratiskt självporträtt med bäring långt in i dagens politiska värld.

Boken börjar med 1917, var annars? Här kan Svenning framkalla den klassiska bilden av sin hövding, höjd över rörelse och samtid. Statsman i riksdagen, agitator i Folkets hus, medlare i gatustrider och mellan samhällsklasser. Nu löper allt samman i Brantings liv: De folkliga rörelserna, kampen för demokratisering, öppningarna mot ett annat samhälle. Allt stod och vägde.

”Dessa vårdagar fyllda av folklig vrede, fruktan och nöd måste Branting ha vägt de sociala klassernas styrka mot varandra och prövat vad ett stort, folkligt uppror skulle innebära och vilket pris det skulle betinga ” skriver Svenning lyriskt.

Problemet är bara att Svenning i sin biografi övertygande vederlägger att Branting skulle stått inför något ­sådant val.

Några sidor innan har Svenning ­visat hur Branting i praktisk handling våren 1917 föredrog att förebygga ­sociala uppror, inte underblåsa dem. Och i stället för att överväga att låta arbetarna ta över makten har vi fått följa hur Branting redan inlett sina överläggningar med Wallenberg om hur det moderna bank- och industrikapitalet tillsammans med arbetar­rörelsen skulle kunna omvandla högerns statsapparat till en modern ­kapitalistisk.

Också sett i Svennings längre perspektiv finns få stöd för uppfattningen att Branting på allvar övervägt något alternativ till de trots allt begränsade demokratiska reformer som följde.

Biografin driver framgångsrikt tesen att det finns en tydlig kontinuitet i Brantings utveckling med rötter i ungdomsårens 1880-talsradikalism. Också när han brutit organisatoriskt med liberalismen blir Brantings politiska credo att bygga broar mot mitten. Svenning sammanfattar i några korta meningar ett program med aktualitet också för i dag: ”Vinn den demokratiska centern, avskilj bolsjevikerna och de extrema nationalisterna”.

Vi får följa hur Branting med stor politisk skicklighet och hårda nypor bygger upp vänstersamverkan (som samarbete med mitten hette vid denna tid), stöter ut partivänstern och isolerar den antidemokratiska högern. Här delar jag inte Svennings uppfattning att Branting framför allt var en ideolog och pedagog som inte kunde tillföra den praktiska politiken särskilt mycket. Precis som Olof Palme var hans dagar fyllda av dagspolitik och utrymmet för ideologiskt nytänkande var begränsat.

Men den fortsättning Branting utlovat: ”den politiska demokratin ska följas av en socialistisk period”, uteblev. I stället byggde socialdemokraterna in sig i de samhälleliga institutionerna, menar Svenning. Arbetarklassen berövades själva idén om en annan demokrati än den borgerliga.

Visst vanns demokratin, om än inte helt. Fortfarande var de allra längst ner på samhällsstegen berövade sin rösträtt. Monarkin behölls med Brantings stöd, liksom första kammaren, som skydd för allt för radikala samhällsomvandlingar. Och han verkade aktivt för att överlämna centrala poster i den första vänsterregeringen till Wallenbergs män.

”Jag kan icke annat än bekänna att det är synnerligt begripligt om massor av arbetare uppfattar hela partiledningens taktik som medvetet bedrägeri”, undslapp sig den unge Ernst Wigforss besviket.

Wigforss position var den vänsterintellektuelles: ovilja mot auktoritär idélös partiledning och missnöje med partioppositionens klena analyser och avsaknad av alternativ, skriver Svenning i en kommentar som andas betydande självinsikt.

Det krävdes ett generationsskifte för att överflygla idélösheten och man kan bara med svårighet driva hem tesen att det var Brantings arv som ledde fram till partiets nytändning under 1930-talet. Sambandet mellan Brantings broar och dagens urvattnade socialdemokratiska mittenpolitik, som Svenning mer skoningslöst än de flesta gisslat, är lättare att se.

Olle Svenning är medarbetare i Aftonblaet Kultur. Därför recenseras boken av Kjell Östberg, professor i historia, Södertörns högskola

» Hövdingen

biografi

Hjalmar Branting

Olle Svenning

Albert Bonniers förlag

Kjell Östberg