Döden, döden och massor av liv

Med säker hand bygger Ragnar Strömberg sitt hus av osäkerhet

helskärm

Döden har alltid varit den mörka fond Ragnar Strömbergs dikt avtecknar sig mot, det är den som gett nerv i hans stegrade livskänsla, som gett koncentration och intensitet.

”Dikten är kroppens bön om att inte försvinna” hette det redan i dikten Självporträtt. Ändå är Strömberg ingen romantiker, om med en sådan förstås någon som längtar efter något bortanför, ouppnåeligt, förgånget eller framtida. Nej, Ragnar Strömbergs tid är nuet, som han älskar och tillber, i den visshet som han delar med Catullus, att detta nu är dömt att upphöra. När som helst.

Så är det också i den nya diktsamlingen, återkomsten efter 14 år, I ditt hjärtas sista slag. Omslaget är mörkt som en krackelerande vägg med blodröda ristningar, och där återfinns ett starkt lysande kärl, som jag gärna vill se som en bild för Ragnar Strömbergs dikt, en behållare för koncentration och lyskraft.

Det är en hållning som numera är ovanlig i den ofta konvergerande svenska poesin som har gått mot det utflytande, mot periferin, mot bråten, mot det omfångsrika, mot det översvämmande. Ragnar Strömberg gör tvärtom: sätter en koncentrisk lins framför sin livskänsla. Det är de brännande raderna han vill åt, skärpan, orden med kontur.

Diktsamlingen är i sin helhet tillägnad poetens döde storebror Nenne, den människa som rört sig som en mörk skugga genom Ragnar Strömbergs författarskap. Boken har också inledningsvis karaktären av ett rekviem. Människor namnges med födelsedatum och dödsdatum i den skärande korta livsparentesen. Gud uppfann döden för att allt levande ska veta sin plats, skriver poeten, och mörkret knastrar mellan Hamlets tänder.

Men Strömbergs dödsmedvetenhet är vital, inte uppgiven. Gardinen kokar och lejon vandrar under ögonlocken. Eld, lejon och sol är Strömbergs tecken. Men dessa mytologiserande förtecken hindrar inte poeten att med humor och skärpa iaktta sin vardagliga omvärld. Här kliver en pundare över Götaplatsen med tjackyviga kliv och kommenterar låten (Runaway med Del Shannon) som spelas ur en röd pickup med orden:

”Det där - det kallar jag längtan.”

Men döden skapar inte någon falsk idealisering eller försoning. När Strömberg skriver om sin mor är det ännu med ungdomlig irritation och med ett nyktert konstaterande om sorgen över sorgen han inte känner.

Diktsamlingen avslutas med en Lunarmanual. Månen är ett vittne om solen i dess frånvaro, eller som Strömberg formulerar det: Månen är det osynligas präst. Betyder det då en metafysisk öppning i Strömbergs författarskap? Han raljerar förstås över tanken och kallar månen för metafysikens deodorant, inför den ruttnande döden. Till sist har månen ingenting att säga, utan är en formel för relationen mellan människorna och tanken på döden. Här sätter han sin egen metafor på plats.

Ragnar Strömbergs nya diktbok börjar med döden och slutar med döden, men däremellan bultar det av krängande liv. Med säker hand bygger han sitt hus av osäkerhet.

Ragnar Strömberg är medarbetare i Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Eva Ström, kritiker i Sydsvenskan

Eva Ström