Ojämlikhet – så påverkar det livet

Kapitalistiska systemets perversa logik styr våra livsöden

Ojämlikhet innebär våld mot mänsklig värdighet och förnekelse av individens möjligheter. Så inleder Cambridge-professorn Göran Therborn sin grundliga studie av ojämlikhetens dödsfält. Ur ojämlikheten växer död: ojämlikheten berövar barn deras människovärde. Ojämlikheten är, i motsats till ”olikhet”, socialt och politiskt konstruerad. Livslängd, sjuklighet, barnadödlighet, utbildningsmöjligheter; alla dessa faktorer avgör generellt vilket liv som är möjligt att leva.

Therborn sorterar med hjälp av massiva statistiska serier in ojämlikheten i tre centrala dimensioner: livslängd, livets existentiella villkor och livsresurser.

Ditt ursprung bestämmer din tid på jorden. Therborn ger konkreta exempel: den man som råkar vara född i Tottenham Green i London dör som regel sjutton år tidigare än den som kommer till världen i Chelsea/Kensington. Livet är tolv år kortare för en svart lågutbildad man i USA än för en högutbildad vit.

De klassorättvisor som skapades under åren med Bush och Clinton kostade ungefär lika många människoliv som aids-epidemin i södra Afrika. Den brutala privatiseringen och plundringen av det sönderfallande Sovjets ekonomi ökade 1990-95 dödstalen i Ryssland med 4,2 miljoner. Inte så långt från skräcksiffrorna under Stalins utrensningar, påpekar Therborn.

Therborn är mer hoppfull om tillståndet inom den mänskliga sfär han kallar ”den existentiella”. Feminismen, antirasismen och kampen för sexuellt likaberättigande har framgångsrikt brutit sönder betydande delar av de barriärer som stängde ute eller straffbelade dem som inte motsvarade konservativa, rasistiska och patriarkala fördomar.

Framstegen har, menar Therborn, delvis följts av att kampen för existentiell utjämning frikopplats från krav om social och ekonomisk rättvisa. Den försummelsen har gynnat högerextremism och religiös fundamentalism.

Therborn använder i sina analyser om den globala ojämlikheten Nobelpristagaren Amartya Sens grundläggande tes om människovärdet: varje människa måste ha kapacitet att utvecklas genom att ha rätt till grundläggande hälsovård, utbildning, värdigt arbete, anständig bostad och att delta i det offentliga livet. De kraven finns inskrivna i FN:s utvecklingsprogram (UNDP), som också upprättar index över ojämlikheten i världen.

Therborns statistik och analyser får bilden av en värld välsignad av kapitalismens lyckobringande framfart att krackelera. I Indien, ett land vanligtvis beskrivet som en ekonomisk succé, lever ännu runt 50 procent av barnen i fattigdom. I Sydafrika, ett annat av de vanliga framgångsexemplen, når ojämlikheten världsrekordnivå.

UNDP redovisar hur 25 procent av världens mänskliga resurser slösas bort av ojämlikhet, klassklyftor, usel utbildning, undernäring. Till betydande del hör det samman med det kapitalistiska produktionssättet, som helt enligt sina drivkrafter, delar upp människor i ägare och löntagare, rika och fattiga.

Den perversa logiken har lett till att 0,1 procent av de ledande företagarna äger lika mycket som halva jordens befolkning. Systemets absurditet illustreras av att stater och löntagare tvingades betala tusentals miljarder för att rädda den kapitalism som drivit sig själv till upplösning och sönderfall.

Den otyglade kapitalismen formar hierarkier, driver fram exklusion och drar upp dramatiska sociala avstånd mellan medborgarna: från kåkstäderna till gated communities. Fattigdomen fungerar som en fälla eller ett fängelse; möjligheterna att bryta sig ur minskas alltmer.

Påven repeterade nyligen Vatikanens klassiska uttalande från 1891 att kapitalismen hotar människovärdet. Påven förstår inte ekonomi, skrev ett par skribenter på de ideologiskt samstämda ledarsidorna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Som om påven försökte tentera på ämnen som konsumentens marginalnytta eller länders komparativa fördelar. Påven höll predikan över ett ämne han är förtrogen med, nämligen människovärde och mänsklig solidaritet. Han ifrågasatte vår tids religion, kapitalismen.

Ojämlikheten följer några deterministiska lagar, den skapas delvis av det politiska systemet.

Under Margaret Thatcher tredubblades barnfattigdomen och omfattade därmed vart fjärde barn. Därmed tvingade hon några unga generationer att bära ett för det mesta helt övermäktigt socialt arv. Vår tids politiskt och ekonomiskt beslutade massarbetslöshet leder i kombination med nedmontering av socialförsäkringar, transfereringar och den progressiva beskattningen till ojämlikhetssiffror som motsvaras av dem som rådde i Europa före första världskriget.

Therborn visar fram måttet på ojämlikhet via de globala ginikoefficienterna. De pekar genomgående på tydliga försämringar. Det auktoritärt kapitalistiska Kina har usla siffror. USA och Ryssland ligger sida vid sida; båda har alarmerade stora inkomst- och förmögenhetsskillnader. Sverige, som genomgått en dramatisk försämring, tillhör inte längre de mest jämlika länderna.

Den svenska positionen, för att hålla fast ett nationellt perspektiv, kommer ytterligare att försämras som en följd av privatiseringar och av utbildnings- och vårdsystemets förvandling till affärsverksamhet, där i huvudsak endast den mest välbeställde kan

efterfråga högsta kvalitet och exklusivitet. Så fungerar ju marknaden; den följer inte regler om medborgerliga rättigheter eller mänskliga behov utan mäter kundens ekonomiska tillgångar.

Therborn redovisar hur den socialdemokratiska politiken, ibland kallad den nordiska modellen, fram till tidigt 80-tal upprätthöll ett alternativ till den kapitalistiska ekonomins överhöghet. Den förmådde genom en skattefinansierad offentlig sektor, omfattande socialpolitik och starka fackliga organisationer upprätthålla en välfärdspolitik med starka jämlikhetsinslag.

Vad beror den nuvarande social-

demokratiska generationens reträtter från sin historia och ideologiska kapitulation på? Kanske föreställer den sig inte längre några möjligheter att överskrida den nuvarande ekonomisk-politiska ordningen

Ett annat svar kan vara att socialdemokratin anpassar sig till det maktpolitiska ”diktat” som Therborn hänvisar till: Den nuvarande ordningen och hegemonin är baserad på de krav den globala kapitalismen ställer. En annan förklaring följer av att arbetarrörelsen trängs bort från politikens cen-trum. Det är dags att säga farväl till proletariatet, som André Gortz uttryckte saken. De politiska partierna är svaga, facket förlorar medlemmar och inflytande. Möjligheterna att agera motkraft tunnas ut. Sociala medier, med all respekt, klarar inte den uppgiften.

Therborn är dock inte uppgiven. Han definierar, med en väl krigisk terminologi, de fält där den politiska kampen ska utkämpas: familjen, kapitalismen och nationen.

Barnens mänskliga rättigheter måste försvaras. Löntagarnas och medborgarnas behöver ingå politiska och ekonomiska allianser mot den globala finansvärlden. Han talar om nationens möjligheter att värna demokrati och öppna sina gränser mot omvärlden och då inte bara för högutbildade.

Therborn föreställer sig en progressiv allians byggd på en radikaliserad arbetarrörelse, växande alternativ-

rörelser och en medelklass på väg att utveckla en solidarisk individualism.

Therborn är mer optimistisk som politiker än som vetenskapsman.

Olle Svenning