Guden med guran ger ut memoarbok

Martin Aagård

Yngwie Malmsteen – gitarrvirtuos och den goda smakens fiende

Det tog oerhört många timmars övande för Yngve Lannerbäck från Hässelby att bli världens största gitarrgud.

Tråkigt bara att ingen riktigt bryr sig längre.

Ekvilibristerna, hur beundrade de än varit i det förflutna, tillhör nog de mest föraktade konstnärerna i dag.

Uttrycket ”ekvilibrist” kommer från latinets aequlibrium (jämvikt) och syftar troligen på en lindansare som håller balansen. Men en musikalisk ekvilibrist är inte alls intresserad av någon balans. Hens främsta mål är att dra upp allt på max. Framför allt hastigheten.

En liten renässans har virtuoserna onekligen fått på Youtube, där instrumentalister som sällan lämnat pojkrummet plötsligt kan visa upp sina tricks för hela världen. Men att spela snabbast i hela världen kommer nog aldrig mer att betraktas som god smak.

Så när Yngve från Hässelby klev på ett plan till Los Angeles 1983 för att bara ett år senare erövra världen som Yngwie J Malmsteen skulle han samtidigt bli historisk. Sedan dess har ingen musiker lyckats uppnå samma status enbart tack vare sina flinka fingrar.

Överdriften har visserligen alltid varit popmusikens största musikaliska motor. Sökandet efter den tyngsta basen, det hårdaste ljudet, de snabbaste trummorna, det långsammaste doom-riffet. Alla parametrar har skruvats till max för att bryta ny mark.

Det har varit en del av en kulturell maktkamp. När Charlie Parker och hans vänner skapade bebopen genom att vrida upp hastigheten på swingjazzen till det fyrdubbla var det ju för att vita musiker inte skulle hänga med. När speed metal, hardcorepunk och drum’n’base ökade farten var det för att lämna massorna på efterkälken.

Men Malmsteen har aldrig velat skapa någon avantgardistisk subkultur. Han har alltid velat vara fullkomligt ensam om att vara störst i världen. Och ingen ska få hindra honom. Framför allt inte någon svennig idé om jämlikhet.

Självbiografin Vilja av stål som ges ut lagom till hans födelsedag i morgon inleds med ett politiskt frontalangrepp. Ni kan ju försöka gissa om mannen som döpt sin son efter sig själv därför att sonen ”är en viking och har en svensk kung som sin far” anser att sossestaten var ett mentalt fängelse eller inte. Ni kan få en vink. Han citerar Margaret Thatcher.

Boken har troligen tvingats fram av musikjournalisten Anders Tengners två år gamla biografi Såsom i himmelen så ock på jorden. En bok Yngwie anklagat för att innehålla rena lögner. Förmodligen för att den grottar ner sig i mindre smickrande episoder från hans alkoholmarinerade karriär.

I Yngwies egen saga får vi framför allt veta allt om hur en gitarrgud formas, breakar i 80-talets mytomspunna Los Angeles och förändrar musikhistorien. Förvånansvärt många rock’n’roll-livsstils-relaterade problem skyller han på bandkollegerna i Rising Force, Anders och Jens Johansson. Ett par års kontinuerligt drickande  sammanfattar han som icke funktionellt. Men trots att den inte känns helt uppriktig är det ändå en fascinerande historia.

Han växte upp i en välbeställd Stockholmsmedelklassfamilj. Mamma jobbade på Exportrådet. Pappa var militär i Södertälje (enligt Yngwie en av rikets främsta spioner). Släkten var full av musiker och ljudtekniker. Den lille guden hade det förspänt från början med inspelningsstudio i källaren och en Fendergitarr som betalats av mamma. Bandkompisarna dyrkade honom. Men utan den fullkomliga mani som grep honom under många års tid hade han aldrig blivit vad han är. Han kunde bokstavligt talat inte slita sig från gitarren. Och försummade allt annat.

Sedan dess lever han en väldigt icke-socialdemokratisk gitarristdröm. Inte bara för att han har fem Ferrari, fotomodellsfruar, kraschar sportbilar och har försökt ersätta virveltrumman med ljudet från sin Magnum-revolver. Utan främst för att han inte är slav under någon frontfigur som stjäl allt rampljus. Yngwie byter sångare som andra glamrockare byter strumpbyxor. Sedan den dagen han tryckte upp en skolkamrat mot väggen och förklarade att han skulle bli trummis har han behandlat de flesta bandmedlemmar likadant.

Det är svårt att gilla den person han utger sig för att vara. Men det är lika svårt att inte vara tacksam för hans existens. I en syndaflod av god smak är Yngwie en av få vi kan hålla i handen.

Jag önskar jag kunde avrunda den här recensionen med att rekommendera någon av Malmsteens låtar.

Det kan jag inte. Jag gillar honom bara i teorin. Vilket ligger helt i linje med hur man bör uppskatta ekvilibristens konstnärskap. Det är inte viktigt vilka toner han spelar. Eller varför. Det viktiga är att han spelar dem fortast av alla. Därför är också denna bok särskilt välkommen. Berättelsen om hur Yngve från Hässelby övade frygiska skalor framför stereon är nog det viktigaste som getts ut under hans 30-åriga bana.

Den är ett kvitto på att det finns en okuvlig motståndsman till den allmänt goda smaken där ute. Vilket känns tryggt. Men jag tänker inte riskera att återigen hamna i skottlinjen för någon av hans arpeggio-projektiler i b-moll.

helskärm

Fakta Yngwie J Malmsteen

 Född 1963 som Lars Johan Yngve Lannerbäck

Viktigaste musikupplevelser: Jimi Hendrix eldar upp sin gitarr, Deep Purples Fireball, Paganini

Första gitarren köptes på Hobbex
Efter en bil­olycka 1987 blev Yngwies hår äntligen självlockigt

Såg ett UFO när han gick i sjunde klass.