Vad hände med 90-talets fräna poesigrupper?

Publicerad 2014-05-23

Petter Lindgren om lyrikerna som försvann

Det tidiga poetiska 1990-­talet framstår i mitt minne som en härva av kringflackande grupperingar.

Där fanns till exempel Nya Juno, med bland andra Anna Ståbi, och surrealisterna i Köttkropp, med Aase Berg och Carl-Michael Edenborg.

Själv hade jag mitt Wunderbaum, med Kennet Klemets, Per Planhammar och Helena Looft.

Att uppträda tillsammans var en höjdare, en gruppresa med garanterad efterfest, och arrangören kunde glädja sig åt ett förmånligt paketpris som ibland också inkluderade någon gästande ensam­orkester, som Maria Küchen eller Bob Hansson.

Tiden kommer tillbaka när jag sätter mig med Clemens Altgårds återkomst till poesin, efter 20 års tystnad. Altgård, verksam också som översättare och kritiker, ingick nämligen i den så kallade Malmöligan, den fränaste grupperingen av alla.

Malmöligan var snygga och punkiga på det där skånska och hemtrevligt gläfsande viset, tydligt danskinfluerade (läs Michael Strunge) och några år före oss andra med att bilda grupp. De övriga medlemmarna var Kristian Lundberg, Per Linde, Lukas Moodysson, Håkan Sandell och Martti Soutkari.

Trots att Altgård i likhet med flera av namnen ovan nyligen har passerat livets middagshöjd (som det så dystert heter) vilar inget likstelt över dikterna i Odöd. Möjligen står något skräckfilmsartat att finna i diktjagets febrigt rastlösa formuleringsiver, en hållning som gick i dagen redan i debuten Pandemonium från 1986 (Bakhåll).

Altgårds tidiga dikter var av den där typen som matade på och matade på, i trygg förvissning om att poesin uppstår när det monstruösa tvingas på knä av det sköna, för att tala med Nietzsche.

Vederstyggligheterna har dock fått backa den här gången, till förmån för en tillsynes nymornad öppenhet inför väder och ljus, och ett lite uppgivet tilltal som ibland för tankarna till de mildare andarna bland 40-talistpoeterna.

Om man gjorde en zombie av Axel Liffner skulle han kanske låta så här:

När man börjar gråta

vid rödljuset.

När man börjar gråta

i gråljuset.

När man blir grå

i gråtljuset.

Att det är en dag i går också.

Grå.

Titeln Odöd syftar snarast på ett tillstånd av stumhet eller blockering, som efter eller under en personlig sorg. ”Små dagliga intag av hushållsgifter / gör det lättare att härda ut. / Det är då det gäller att återta rummet / och kalla tingen vid namn.”

Man bugar och tackar för det utmärkta begreppet ”hushållsgifter”, och för en mycket vacker återkomst till den högsta konstformen av alla.

Det här är dikter som på något vis gör läsaren lika genomskinlig som jaget i dem känner sig, men som ändå, i sina finaste stunder, utstrålar ”ett slags blekgrå eufori”.

Hela Malmö dansar och ler, för i dagarna har också en purung Lukas Moodysson återuppväckts från de döda, av förlaget Megafon. Någon har kidnappat ett golv under mina fötter heter boken, innehållande tidigt diktsplitter och en hoper av författarens brev till poesitidskriften Den Blinde Argus, avsända några år före debuten 1987 med Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner (Wahlström & Widstrand).

”Jag vet inte hur det ligger till, men tydligen innehåller mina dikter en viss rytm, en viss klang som gör dom lämpliga för uppläsning … Uppläsningar/inspelningar är nog ett strå vassare än skrivna ord. I alla fall ibland. Så visst är jag positiv till er idé om en diktkassett.”

Kanske inte oumbärlig läsning, men ett fint tidsdokument. Måhända är tiden mogen för en diktkassett-revival?

Moodyssons första diktförsök irriterar hur som helst fortfarande, genom att vara så knivskarpt begåvade: ”Jag vaknar / Handen knuten / Världen är borta”.

Avslutningsvis en dikt av en annan återuppstånden lyriker.

Det är Peter Lindforss som debuterade 1976 och sedan gav ut fyra diktsamlingar till, av vilka den sista, Personliga rutiner, kom ut 1984 (Rabén & Sjögren). Det finns mer heter den nya boken, också den utgiven av Megafon:

Allt jag lärde mig som ung

kunde lika gärna vara glömt

eftersom unga människor

inte förstår ett dugg av världen

Att åldras hör barndomen till

då när dagarna är långa

och natten oändlig

när döden är verklig och livet obegripligt

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.