Murakami om ensamheten

Claes Wahlin

Berättar med precisa bilder om omskakande händelser

helskärm

Framgången för Haruki Murakami i hemlandet Japan tror jag kan förklaras med att hans romanpersoner alltid befinner sig i ett slags alternativt Japan. De är ensamma i ett land där det är svårt att avvika och än svårare att hitta ett slags lycklig ensamhet. Vi möter ett slags oppositionella hjältar som försöker finna en egen väg bland alla kollektiv: släktens, skolans, arbetets.

I Murakamis senaste roman, Den färglöse herr Tazaki (övers. Eiko och Yukiko Duke, Norstedts), möter vi en tågstationskonstruktör vars bästa tid var i gymnasiet. Då ingick han i ett kamratgäng med Blå, Röd, Vit och Svart, där gemenskapen var stark, trots att Tazaki betraktade sig som färglös bland de färgstarka vännerna.

Men så händer något. De stöter ut honom utan förklaringar. Livet blir aldrig detsamma igen. Så möter han en kvinna, Sara, som uppmanar honom att söka reda på förklaringen. Ungdomens händelse skuggar hans liv och står i vägen för deras relation. Han söker så upp de gamla vännerna, en efter en. Han blir tvungen att ta sig ända till Finland för att hitta en av dem. Den färglöse Tazaki visar sig ha missbedömt sin egen personlighet, även han har en palett att vara stolt över.

Murakami berättar lugnt och stilla, ibland kanske en smula omständligt, men med precisa bilder där de omskakande händelserna aldrig rubbar språkets svala registrerande av Tazakis tankar och känslor. Romanen når inte upp till Fågeln som vrider upp världen eller Kafka på stranden. Men den hamnar inte så långt efter dem.