Egocentriker som jag i en läsvärd melodram
Publicerad 2014-03-28
1989 borde ha recenserats för länge sedan
Söndagen den 19 januari i år var det soligt i Umeå. Jag hade sovit hemma hos min syster Birgitta och hennes man Christer Nederstedt. Jag får inte röka inomhus hos dem, så jag hade tagit ut en stol på deras snöiga trapp och rökte dagens första cigg. ”Hur ska jag börja recensionen?”, tänkte jag. Det är alltid viktigt med en bra början.
Jag hade precis läst ut Linda Skugges och hennes syster Sigrid Tollgårds 1989. För jag föreställde mig att det skulle bli det här årets mest lästa bok. Det är inte bara det att det är en bladvändare utan att vara en thriller eller deckare. Den har dessutom personteckningar och ett tidsdjup som gör att du ömsom hisnar, du skrattar – ja, första gången jag läste den hände det vid ett tillfälle att jag grät.
Så kommer jag till Stockholm senare på eftermiddagen. På måndagen ringer jag Åsa Linderborg och säger att jag vill recensera den. Då svarar hon: ”Men den är ju gammal, den kom ut i höstas. Vi bestämde oss för att inte recensera den.” Jag blev så klart chockad. Och än mer chockad blev jag när jag fick klart för mig att varken DN, Svenskan eller Expressen hade recenserat den. Det var ju därför jag trodde att den var nyutgiven, jag visste inte om dess existens.
Det är inte alls så att jag känner Linda Skugge. Jag har träffat henne två eller tre gånger som hastigast. Ändå är det på något vis som att jag känner henne. Redan i en artikel i DN 25 augusti 1996, då hon fortfarande hette Linda Norrman Skugge, nämnde jag henne. Jag läste och var helt fascinerad av hennes krönikor i Expressen. Hon beskrev ett för mig fullständigt främmande liv. Nittiotalets tonåring. Och hon gjorde det med – jag höll på att skriva ’ett så lyhört språk’. Men det var inte det. Det var det där att hon verkade strunta i om det som hon skrev var bra för henne eller inte. Med ett fint ord: Hon var hudlös. Lite grand som Jan Myrdal eller Kerstin Thorvall.
Jag tror att det var så här. Hur olika vi än var – olika kön, olika åldrar, olika social status, olika åsikter – så identifierade jag mig med henne.
Det betyder att jag inte kan säga att jag känner mig objektiv i min bedömning av henne (och hennes syster). Vad gör jag? Jag skickar ut boken på remiss. Till mina hårdaste kritiker = Horace Engdahl, Bengt Johansen, Tomas Lappalainen och Inko Folin, född Inkeri Lotvonen. Den sistnämnda kanske behöver presenteras. Det är min äldsta kvinnliga vän, vi lärde känna varann sommaren 1977. Hon har bara finsk folkskola, men är en av de mest skarpsynta personer jag har träffat i Stockholm. Fembarnsmor i en liten stuga i Nacka. Om Horace och Inko säger att det här är bra, kan jag ju bara inte ha fel.
Jo, det gör de. De säger: ”Vilka personteckningar, vilken tidsskildring, vilken precision i replikerna.” Så jag känner att det vore tjänstefel av mig att inte skriva om 1989. Men då måste jag ju läsa romanen en andra gång. Och då börjar det bli riktigt jobbigt. Inte alls kul. Den senaste veckan har jag känt mig tvungen att sänka 50 cl sambuca om dagen under läsningen.
Redan första gången jag läste 1989 kände jag mig lite illa berörd av beskrivningen av reklamgeniet Rune (född cirka 1940) och den sedermera världskända dj:n och electronicaartisten Carl (född cirka 1969). Egocentriker, som jag. Inne i sin egen bubbla, som jag.
Men 1989. Plötsligt gjorde det ont. Helt plötsligt slog det mig att jag gjorde en tjej med barn 1989. Vi var inte tillsammans, det var ett one-night-stand. Hon berättade det för mig och sa att hon tänkte ta abort. Och jag, jag tänkte väl ’Okej, det är inte min bisniss, vill hon ta abort, vem är jag att ha någon synpunkt på det?’
Så här i efterhand tänkter jag att jag nog inte var någon särskilt bra människa på den tiden. Jag var så uppe i mig själv. Så inne i mig själv. Jag var helt enkelt väldigt framgångsrik. Och – tänker jag nu, ett kvartssekel senare – framgång är svår att bära. Inte så att jag tittade mig i spegeln särskilt ofta, det har jag aldrig gjort. Men om ni tänker er det bildligt, en imaginär spegel, så var det precis vad jag gjorde. Och det mest äckliga var att jag njöt av det jag såg.
Boken då? Man kan ju inte skriva en recension och inte skriva något om boken. Jo, den pendlar mellan några påskferier sent åttiotal, med klimax 1989, och 2013. Två systrar, gissningsvis kopierade på författarna, får veta att deras mamma obegripligt nog har hittats död i ett skidspår i Norge. Kunde hon ens åka skidor? Så rullar alltihop upp. Inte deckare. Inte thriller. Snarare melodram. Men det finns ju faktiskt bra melodrama. Ta Borta med vinden. Eller varför inte två andra, måhända ännu bättre filmer, Douglas Sirks Imitation of Life från 1959 eller Lars von Triers Breaking the Waves från 1996.
