Breivik – inte en ensam man

Åsa Linderborg

Åsa Linderborg har läst Åsne Seierstads porträtt av högerterroristen från Norge

Hittills har det skrivits ett fyrtiotal böcker om terrorattentatet den 22 juli 2011.

Åsne Seierstads En av oss – En berättelse om Norge ger inte så många nya pusselbitar, men hon tecknar ändå ett så fullödigt porträtt av Anders Behring Breivik som det nog är möjligt att göra, utan att ha haft chans att tala med honom. Breivik nobbar ihärdigt alla intervjuer, medveten om att den dagen han öppnar munnen falnar mystiken och därmed allmänhetens intresse.

Seierstad berättar kronologiskt. Om hur mannen, som är diplomat, träffar ett sjukvårdsbiträde med borgerlig bakgrund. Hon har redan en dotter, blir gravid igen men kan inte glädjas åt barnet eftersom mannen inte gör det. Skilsmässa följer och hon vill fosterhemsplacera ungarna, eftersom de är krångliga. Särskilt Anders uppfattar hon som ömsom klängig, ömsom aggressiv. Expertisen finner inga fel på pojken men väl på henne; en lättare borderline inverkade menligt på hela familjen.

De bor på flotta Oslo Vest, men är inte så fina som de önskar. Klasskomplexet odlas i ett mörkblått område där bilarna rullar med dekalen Bort mena, riktade mot statsminister Gro Harlem Brundtland.

Anders (han kallas vid förnamn i boken fram till attentatet) fastnar för hiphopkulturen. Han är ambitiös, lägger sig till med kebabnorska och sprider sina tag på djärva ställen. Ända tills han respektlöst taggar över de stora namnen. Då åker han ut.

Han börjar träna istället, och handlar med aktier. Han hoppar av gymnasiet, trots bra betyg, för han har bråttom att bli rik. Han driver under en period en lukrativ firma som säljer fejkade utbildningsdiplom. Han söker sig till de exklusiva barerna, och till Fremskrittspartiet.

Arton år gammal blir Breivik medlem i FrP, eftersom arbetarrörelsens jämlikhetsideal lägger hinder i vägen för den som vill tjäna pengar. Han blir vice ordförande i Oslo Vest och satsar på en plats i kommunfullmäktige valet 2003. FrP väljer andra kandidater och han avslutar besviken sitt engagemang. Det är alltså en myt, att Breivik skulle blivit utkastad ur partiet.

Han flyttar hem till mamma igen och isolerar sig de följande fem åren med World of Warcraft. På nätet finner han Bat Yeors teorier om Eurabia, Fjordman och Jihad Watch.

Där, i pojkrummet, händer det nåt i hans huvud. Exakt hur tankeprocessen går till får vi inte veta, men plötsligt vill han deportera alla muslimer från Europa. Han försöker trumma ihop en kulturkonservativ tidning som ska ge sitt inofficiella stöd till FrP och Høyre. Intresset är svalt.

Han börjar skriva/sampla ihop ett manifest, 2083 – A Euroepan Declaration of Independence, och hyr en gård där han med stor möda bygger en bomb.

Den 22 juli svidar han sig som "kommendör i den norska antikommunistiska motståndsrörelsen". Först spränger han regeringskansliet och sen kliver han i land på Utøya med hälsningen "I dag ska ni dö, marxister!". Sammanlagt mördar Breivik 77 människor, de flesta födda i mitten av 90-talet. Det var "en mardröm", säger han, att döda så unga barn, men det var tvunget för att rädda Norge.

Även om blodbadet är välkänt, är det återigen fruktansvärd läsning. Sen följer vad vi redan vet: polisens oförlåtliga sjabbel, rättegången och slutligen domen.

Åsne Seierstad understryker att det här är min bok, och min tolkning. Likväl saknar framställningen en analyserande berättarröst. Hon värderar inte materialet, redogör inte för sina avvägningar, är (som vanligt) otydlig med källorna och tar inte ställning till tidigare litteratur. Genom att göra sig själv förment osynlig, tar hon sig stora anspråk som objektiv sammanfattare. Men vad är det hon vill säga?

Bokens undertitel "En berättelse om Norge" är missvisande. Den norska samhällsutvecklingen är fåordigt behandlad, men Seierstad sätter inte ens in Breivik i en internationell ideologisk kontext.

Terrordådet den 22 juli lade i dagen de ideologiska motsättningar som vi påstår inte längre finns. Högern avfärdar honom som ett irrelevant psykfall. Motsättningar som Åsne Seierstad hastar förbi med en enda mening. Vänstern däremot, ser i Breivik en visserligen störd men politiskt medveten exponent för en antihumanistisk tidsanda. Han är mer än en enstaka tragisk händelse; han är ett säreget groteskt exempel på en västerländsk nykonservativ process som accelererat efter 11/9 men som påbörjades långt innan.

Antikommunismen, islamofobin, den allmänna främlingsfientligheten, hatet mot homosexuella, antifeminismen, nationalismen, föraktet för det politiskt korrekta, det vill säga demokratiska och humanistiska värderingar – allt det där är ideologiska strömningar som växer sig allt starkare, överallt.

Det är en världs- och människosyn så etablerad, att FrP nu sitter i regeringen, samtidigt som Angela Merkel och David Cameron båda vinner popularitet genom att förklara mångkulturen som misslyckad.

Brevik är alltså inte "typiskt norsk", men heller inte en anomali. Han hade varit möjlig i vilket europeiskt samhälle som helst, dock inte i vilken tid som helst. Hans handlingar är unika, men hans åsikter är det inte. I den meningen är Breivik inte en ”ensam man”.

Det som utmärker honom, är att han står för vad han tycker och vad han gjort. Det kan inte bara förklaras med "storhetsvansinne".

Trots invändningarna kan jag rekommendera Åsne Seierstads bok. Hon har skrivit en lättillgänglig framställning om det mest fasansfulla – hon gör smärtsamma närporträtt av några av offren - och möjliggör därmed en ingång i ett terrordåd som vi aldrig får glömma. Det är upp till oss andra att ta strid om vad vi ska lära oss av tragedin. "Kärlek och öppenhet" låter vackert men är ett ickesvar i tider som kräver självreflexion och humanistisk integritet.