Sekten som fällde Quick

Berättelsen om kretsen bakom Sveriges största rättsskandal

Det är lätt att bli tokig i Säter.

Kommunslogans är ofta bisarra. Det här måste vara en av de mer bisarra.

Journalisten Dan Josefsson har dock nu med eftertryck bevisat att även den mest bisarra slogan kan vara alldeles sann. Det har verkligen varit lätt att bli skogstokig i Säter.

Mot slutet av boken bläddrar Josefsson i en bunt fotografier tagna någon mil från den rättspsykiatriska kliniken i Säter; en rotvälta, en buske, några träd, en grusväg.

”Jag tänkte: Dessa bilder är produkten av ett kollektivt vansinne.” Man måste ge honom rätt. Och då är man fullt på det klara med att det inte är patienterna på kliniken han syftar på.

Ännu en bok om fallet Thomas Quick? Är inte det minst en bok för mycket? Svaret är nej. Dan Josefsson utgår från sin avlidne vän Hannes Råstams granskning av rättsskandalen, men förskjuter fokus mot den psykosociala gåtan: Hur kunde så många intelligenta och välutbildade yrkesmänniskor låta sig förvandlas till exorcister och demonologer?

Det var ju vad som skedde. Josefssons i långa stycken fasansfullt spännande bok bör kunna tjäna som en nyttig lektion i ödmjukhet för alla som lider av hybris på samtidens vägnar. Nästa gång vi får lust att förfasa oss över gångna tiders vidskepelser och häxprocesser bör vi påminna varandra om psykoterapeuten, åklagaren, advokaten, kriminalinspektören och psykologiprofessorn som vallade en drogberusad mytoman i det ena skogspartiet efter det andra i hopp om att han till sist skulle leda dem till benresterna efter mordoffer vars slutmuskler han slukat under rituella former. Varje stönande, varje suck, varje vacklande steg registrerades och tolkades som möjliga budskap från den djävul som gjort sig hemmastadd i Thomas Quicks kropp.

Letandet pågick i åratal. Ingenting hittades någonsin. Ingenstans fanns några spår eller lämningar efter Quicks mordorgier. Minskade det trovärdigheten i hans bekännelser? Tvärtom. Att den bekännande seriemördaren inte förmådde, eller ville, peka ut sina gömslen bevisade att hans ångest var kolossal, vilket i sin tur bekräftade att han hade begått kolossala ogärningar. Man kan säga att Quick-gruppens skogspromenader var uppdaterade häxprov. De var också utryck för ett slutet och självbekräftande trossystem. Det brukar kallas psykoanalys.

helskärm

Dan Josefsson har genomfört en imponerande research. Han har inte bara gått igenom ett gigantiskt skriftligt material. Han har också talat med så gott som samtliga inblandade i den märkliga kombination av terapiprocess och polisutredning som ledde till att Sture Bergwall alias Thomas Quick erkände ett trettiotal mord och dömdes för åtta.

Genom att dölja sina verkliga avsikter för att i stället skylta med de rätta ur­kunderna (några psykoanalytiska klassiker) har ­Josefsson lyckats få flera av ­nyckelpersonerna att öppna ­både sig själva och dörren till Quick-processens psykologiska ledningscentral. Och vad finner han där? Ett scoop. Han hittar ”Margit”.

Margit Norell var en av allt att döma både karismatisk och auktoritär psykoanalytiker med mottagning i Stockholm. Hon gick bort 2005, 91 år gammal. In i det sista var hon verksam och Thomas Quick var hennes stora projekt, eller som Josefsson formulerar det i titeln på sin bok, hennes stora skapelse, hennes motsvarighet till Freuds stjärnpatient Vargmannen,

Människor som lider av psykiska störningar har som barn utsatts för övergrepp som de sedan förträngt. Dessa försvunna minnen kan dock rekonstrueras i ett terapeutiskt befrielsearbete.

Det var Margit Norells fasta tro. Dan Josefsson påpekar att hon tidigt ”anammat samma motto för sitt psykoanalytiska arbete som Sigmund Freud använt”, Johannesevangeliets löfte om att sanningen ska göra oss fria.

Kring Margit Norell samlades en krets av dyrkande och beundrande lärjungar. Det Josefsson visar är att så gott som samtliga aktörer och regissörer i psykodramat Quick var direkt eller indirekt knutna till denna krets. Det gäller inte bara hans terapeuter och läkare på Säter; chefsöverläkaren Göran Källberg, psykologen Birgitta Ståhle med flera - utan också en för rättsprocesserna så viktig person som minnesexperten och professorn Sven Å Christianson.

I praktiken var det, visar Josefsson, den åldrande matriarken Margit som styrde och kontrollerade Thomas Quicks terapi, och därmed också direkt eller indirekt polisarbetet.

I Josefssons berättelse blir Margit Norell en motsvarighet till Gandalf i Sagan om ringen. Det är hon som samlar och leder den grupp som ska frälsa världen. Det är hon som sänder ringbäraren Sture Bergwall/ Thomas Quick till Domedagsberget.

Man kan också formulera det på ett annat sätt: Det är ”Margit” som är sektledaren.

Rättspsykiatriska kliniken en sektgård? En av Sveriges största brottsutredningar ett slags utdraget sektmöte? Kan det ha varit så illa? Uppenbarligen.

Det karaktäristiska för en sekt är att den inte accepterar några tvivel. Det är allt eller inget. Man är antingen inne eller också ute. Det var på de premisserna Quick-utredningen bedrevs. Antingen accepterade man att alla motsägelser, felaktiga gissningar, omöjligheter och absurditeter i själva verket bevisade det man redan visste, det vill säga att Thomas Quick var en marterad mördare som förtvivlat klamrade sig fast vid olika förträngningsstrategier. Eller också var man tvungen att erkänna för sig själv att kejsaren var naken och att man låtit sig luras.

De är så man måste förstå att också företrädarna också för vanligtvis kritiskt tänkande professioner - polisen Seppo Penttinen, åklagaren Christer van der Kwast, advokaten Claes Borgström - såg till att Quick fälldes för mord efter mord. Har man väl gått in i en sekt så måste man antingen bita sig fast vid sin tro eller också erkänna för sig själv att man har haft fel i allt. Det sistnämnda är ett stort och smärtsamt steg.

Sture Bergwall är nu friad från alla fällande morddomar. Dan Josefsson påminner med Mannen som slutade ljuga om att det inte innebär att fallet Quick kan läggas till handlingarna. Här finns fortfarande mycket att diskutera, mycket att ta lärdom av.

Själv blir jag en smula skakad när jag läser att en av medlemmarna i Margit Norells inre krets var Hanna Olsson, en av de drivande och tongivande rösterna i debatten kring en annan av Sveriges mest omdebatterade rättsprocesser, det så kallade styckmordsfallet. Jag var själv en del av den debatten, och Dan Josefssons med rätta Augustnominerade bok aktualiserar onekligen inte bara behovet av en samlad genomlysning av 1990-talets ideo­logiserade svenska rättssystem (en sanningskommission, kanske?), också på det personliga planet läser jag detta strålande reportage som en uppmaning till självrannsakan.

Per Svensson

Dan Josefsson är medarbetare i Aftonbladet Kultur.

Därför recenseras boken av Per Svensson, kulturskribent i Sydsvenskan