Vilt fäktande mot kulturvänstern
Publicerad 2013-10-02
Johan Lundberg går till frenetisk attack i sin nya bok
På nytt diskuteras kulturdebattens undermålighet. Som skyldiga utmålas en samling identitetspolitiska kommissarier, vilka sägs pekpinna sönder sansade samtal och skymma sikten för konstens verkliga värden.
Vänsterpolitiska postmodernister står i fokus också för Johan Lundbergs bok Ljusets fiender. Litteraturvetaren och Timbromedarbetaren ser dock inte bara destruktiva debattörer, utan framför allt ett riktat angrepp mot upplysningen och den västerländska civilisationen.
För Lundberg är fascism, nazism, kommunism och ”neofundamentalistisk islamism” totalitära syskonideologier. Att han främst uppehåller sig vid de senare två hänger samman med bokens bärande budskap: Likt vänsterintellektuella under förra seklet kramades med kommunistdiktaturer har de i dag ingått ohelig allians med islamisterna.
Förkunnandet - i sig inte förvånande för den som känner Lundbergs publicistiska gärning och totalitarismteorins ideologiska barlast - förankras med selektiv historieskrivning.
Lundberg backar bandet till mellankrigstiden. Han beskriver bakslagen för upplysning och ung demokrati: Besvikelsen, rationalitet som gav vika för drömmar om våldsam vitalisering av samhälle och människa. Stämningsskildringen är korrekt, men Lundberg blandar bort det konservativa kortet.
Han sätter likhetstecken mellan modernism och totalitarism, men tiger om de radikalkonservativa tänkare som bröt mark för nazismen och den tidige Thomas Manns betraktelser: Kriget som rening av det ruttna samhället; försvaret av myter och metafysik mot upplysningsförnuft. Att svensk konservativ borgerlighet sedan vistades i gråzonen mellan nazism och tyskvänlighet är ovidkommande för Lundberg. I stället följer ett tidsmässigt språng och en tillspetsad rekapitulation av tredjeståndpunktsdebatten, som tveklöst komprometterar Karl Vennberg och Artur Lundkvist.
Därefter är Lundberg redo för duellen med samtidens svenska vänster, där han rör upp dammet från några av de senaste årens mest stormiga debatter (islamofobi, klasshat, Scum, Breivik och Vilks).
Rena träffar saknas inte. Att antisemiter framträder som statligt finansierade antirasister är en katastrof som måste få konkreta konsekvenser. Att vänsterskribenter tyckts ha varit blinda för de antisemitiska bevekelsegrunderna bakom attacken på den judiska skolan i Toulouse är beklämmande. Ett tidigare och tydligare vänsterstöd för Lars Vilks yttrandefrihet hade varit välkommet, oavsett vad man anser vara syftet med hans projekt. Att göra sin fiendes fiende till vän är förrädiskt. Mattias Gardells försök att framställa Gaddafi som en frihetligt socialistisk förebild är förbluffande. Att, som Andreas Malm, hylla Hizbollah är hårresande.
Som medverkande på dessa kultursidor kan jag se anledning att ta delar av kritiken på särskilt allvar.
Lundberg fäktas frenetiskt mot reella rasister och reaktionärer, men också mot halmgubbar och väderkvarnar. Gardell kan knappast göras ansvarig för det idémässiga innehållet i referat av sina studieobjekt. Lundbergs upprördhet över att en fängelsedömd aktivist deltar i en diskussion om Göteborgshändelserna 2001 måste vara spelad.
Av Lundbergs iver att brännmärka vänstern i sin helhet följer en ensidig bevisföring. Viktiga vänsterröster vilka markerat mot postmodernistisk relativism (Terry Eagleton) eller allianser med antisemitiska islamister (Rasmus Fleischer) blir i bästa fall fotnoter. Tendensen förstärks av att förnuft nära nog per definition framställs som ett borgerligt fenomen. Kulturradikalismen beskrivs som ett liberalt projekt.
Kan en avdankad SVT-programledares anteckningar på Facebook antas säga något om ”den revolutionära vänstern i västvärlden”, ”dagens vänster”, ”etablerade svenska debattörer, akademiker och opinionsbildare”, ”många svenska kulturutövare”, ”den samtida svenska kulturdebatten” eller ”kulturvärlden”? De oklara urvalskriterierna och den brokiga begreppsfloran vittnar om det vanskliga i att tala om vänstern i bestämd form, men också om viljan att måla fram ett förhärskande åsiktsklimat.
Utifrån de skilda reaktionerna på dödshoten mot Salman Rushdie och Lars Vilks fastslår Lundberg att vänstern sålt ut sin sekulära hållning och slutit förbund med islamister. Förklaringen finner han i anti-imperialistisk instrumentalism och den relativism som följt av postmodernismens positionsförstärkning. Den senare saken manifesteras, menar Lundberg, inte minst i föreställningen om förekomsten av islamofobi.
Begreppet frikopplas därmed från verkligheten. Försvinner gör mörkermän i samhällets mitt som mässar om det muslimska spöket och manar fram en integritetskränkande och rättsvidrig hetsjakt. Att tala om islamofobi ses således som ett slugt sätt att undergräva den västerländska civilisationen.
Visst har delar av vänstern vänt upplysningen ryggen, men Lundbergs resonemang leder till att var och en som belyser upplysningens baksidor eller påpekar falskspel under upplysningsflagg (till exempel kolonialismen), och därmed vill stärka och utvidga upplysningen, automatiskt kommer att avfärdas som fiende till frihet, jämlikhet och broderskap.
Lundbergs passionerade försvar för upplysningens principer är inte fritt från pragmatiskt partitagande. Att det kan finnas fiender till upplysningsidealet i det borgerliga lägret föresvävar honom inte. Inte heller att hans Axess-publiceringar av Ayaan Hirsi Ali (upphävd distinktion mellan islam och islamism) och Theodor Dalrymple (legitimering av antimuslimsk militans) kan ha krympt den antirasistiska rågången.
Den egna positionen torgförs som den naturliga utväxten på ett månghundraårigt träd medan motståndarna utbroderas som extremister. Genom att samtidigt misstänkliggöra all form av utomparlamentarisk aktivism och sätta säkert samband mellan utopiska drömmar och terrorvälde formulerar Lundberg ett förbehållslöst försvar för den rådande ordningen. Är det verkligen ett uttryck för upplysningsförnuft?
Att den svenska debatten kan framstå som både andefattig och aggressiv tror jag handlar mindre om rallarsvingar och mer om fasta fronter. Argument inordnas eller ignoreras instinktivt efter avsändare. Lundbergs bok - med förtjänster, men fler brister - utgör inget undantag och jag misstänker att mottagandet (mitt eget inräknat) kommer kunna ses som en bekräftelse av tesen. Ljusets fiender hyllas till höger och vräks över ända av vänstern. Kulturdebattens klagokör lär ljuda länge än.
