Smärtsex kryddar stimulerande poesi

Magnus William-Olsson färgar naturligt och enkelt språket med masochism

helskärm

Poesi | Magnus William-Olsson | Homullus Absconditus | Recension

Poeter är ett släkte för sig, men som med alla släkten finns det flera underarter: den alienerade enslingen, profeten och förkunnaren, den självbespeglande artefaktskaparen etc. Magnus William-Olsson har drag av alla dessa plus ytterligare några. ”Vänstern och framtiden” är rubriken på en avdelning i hans senaste diktsamling där han också för dialog med gamla filosofer och kyrkofäder. Hans äkta intresse för poesi i alla dess former kan man inte ta miste på - poesi som konstart och som medium för allmänmänskliga och existentiella frågor.

Det direkta läsartilltal vi möter i mycken traditionell lyrik filtreras i William-Olssons dikter ofta genom vad man kan kalla textens ostentativa litteraritet: name-dropping, halvt dolda referenser till storheter som Stagnelius, T S Eliot och Ekelöf, en mängd deviser på grekiska återgivna med grekiskt alfabet med mera. Sin kärlek till den klassiska poesin har han demonstrerat från första början av sin bana som poet. Dessvärre är den en inte alltid besvarad passion. De Sapfoöversättningar han gav ut härom året på helt fri vers berövar texten den spänning mellan innehåll och sträng form som utgör en del av originalens storhet.

I den nya diktsamlingens titel, Homullus absconditus, turneras det medeltida teologiska begreppet Deus absconditus, den dolda guden, med ett nytt förled, homullus, bokstavligen den dolda människoparveln. Vad är det för en okänd liten figur? Det är det i varje individ inneslutna knippet av kroppsliga funktioner, sensationer och begär som i sin mest koncentrerade form kallas kärlek. När William-Olsson talar om den kan han lägga lärdomsprålet åt sidan och skriva enkelt och klart:

Förståelse? Nej, det tror jag inte på.

Förening och återförening? Nej.

Brinna i samma låga? Nej! Jag tror

på kärleken i två sig om varandra slingrande

lågor som tär var sin stock från olika träd.

Jag tror på det annorlunda.

På älskaren tror jag, på älskarinnan.

Kärlek, eller rättare sagt sex, är en i boken återkommande krydda med inslag av sado-masochism som avvärjer varje misstanke om romantik. William-Olsson skyr varken det kroppsliga eller det abstrakt existentiella och för oförfärad dialog med västerlandets stora tänkare. Det gör läsningen av honom stimulerande även om ambitionen ibland överstiger förmågan. Bäst är han när han kombinerar en dragning mot det paradoxala med ett naturligt tonfall och ett enkelt språk, som i denna strof:

Den jag var var inte given utan vunnen

Mellanrum i alla blickars nät

Tomt och glanslöst. I intebrunnen

lycka glänste mitt i ansiktet som grät

Fotnot: Magnus William-Olsson är medarbetare på Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Staffan Bergsten, docent i litteraturvetenskap och kritiker på Upsala Nya Tidning.

Staffan Bergsten