Essäsamling lockande port till Karelen

Spränglärd Torsten Kälvemark öppnar till gränslandet i öst

helskärm

John Tavener är en modern engelsk tonsättare, inspirerad av grekisk-ortodox sakral musik. Ett av hans bästa körstycken är Funeral Ikos, en begravningshymn över en gammal präst. Suggestiv både att sjunga och lyssna på. Den mest förhärdade materialist vill lägga bort kroppens bräckliga skal och stiga på lätta fötter - mot friheten.

Det är naturligt att Torsten Kälvemark låter Tavener höras i essäboken Vägen mellan öst och väst. 1989 konverterade kulturbyråkraten, kritikern och författaren Kälvemark själv till den ortodoxa tron. Och han anger just ”friheten” som skäl. Tidigare rön i Svenska kyrkan eller Oxfordrörelsen ville han inte göra avbön för: ”Jag ville bli ortodox, men förbli ekumen”.

Även den världslige Kälvemark har kämpat för ekumeniken, inte minst i akademiskt dogmatiska sammanhang. Som pionjär slogs han för att konstnärlig forskning skulle accepteras i Vetenskapsrådet. För den som har brottats med mystiken i gränssnittet mellan konst och vetenskap är det en barnlek att röra sig fritt mellan konst och teologi, rit och estetik. Den ortodoxa mässans och ikonernas drama speglar han mångfacetterat i fina essäer om Tarkovskijs filmer, klockringning och tårarnas teologi.

Man kan kalla Vägen mellan öst och väst för andliga memoarer, men framför allt är det en inspirerande essäsamling, spränglärd och lågmäld. Den är inte tjock, men tät. Kälvemark är generös med lästips; för bokens längsta text tar han avstamp i Harry Martinsons Aniara. Den handlar om Karelen som gränslandskap: ”skönast ibland sköna glimtar, syns dock skymten av Karelen”.

Kälvemark avlockar Karelen poetiska, politiska och andliga betydelser, inskjutna i varandra som ryska dockor. Inte minst påminner han oss om att Karelen länge var en svensk angelägenhet. I sekler var detta skogarnas och sjöarnas rike svenskt kärnland, där svenska knektar brände kloster och försökte banka den rena evangeliska tron i skäggiga lönnryssar... Ingen stolt historia, vad jag förstår. Men inte mindre intressant för det!

För finländarna har Karelen varit ett Dalarna i kubik, där byggnadskonst, dräkter och folkvisor inspirerade nationalromantiken så nackhåren reser sig än i dag, i fasa och förtjusning. Elias Lönnrot samlade folkpoetiska fragment och fogade samman eposet Kalevala, precis som hjälten Lemminkäinens moder samlat ihop sonens styckade kropp. Akseli Gallen-Kallela målade Kalevalas hjältar nietzscheanskt galna bland glödande rönnbär och svarta vatten.

Men när det ståtliga finska bygget stod färdigt på karelsk grund, började nationalisterna på trettiotalet baktala det ortodoxa, ”östfinska”, draget. Man försökte leda i bevis att allt var västfinskt, Karelen i begynnelsen var bara ödemark, lingon och sjumilaskog som väntade på kolonisatörerna från väst.

En som förstod Karelen som kulturernas korsväg var Hagar Olsson. Hon höll huvudet kallt och kritiserade det västfinska ”överlägsenhetskomplexet”. Skarpt skrev hon också att det gick med Kalevala som med bibeln; ”teologerna” forskade ihjäl det levande ordet.

Juvelen i Karelens diadem är klostret Valamo, utspritt på raggiga öar i sjön Ladoga. Efter ryska revolutionen 1917 blev området finskt, men under vinterkriget 1940 tog Sovjet tillbaka det. Då evakuerades munkarna till Finland och startade nya Valamo. Ryssarna stängde klostret. Efter murens fall blomstrar ”ryska” Valamo igen. Där, om ingen annanstans, kan turisten konstatera att de nyrika ryska makthavarna gullar med kyrkan. De vanvårdade byggnaderna är restaurerade och bladguldet bländar. Folkilskna munkar minglar med fromma pilgrimer och vakter med pistolen putande under kavajen.

Inuti den poetiska dockan ryms den religiösa, och inom henne den politiska; Karelen som blodigt slagfält mellan väst och öst, från senmedeltid till vinterkrig och fortsättningskrig.

Kälvemark berör inte Fjärr-Karelens tragiska sovjethistoria, men den som reser genom dagens Karelen kan höra marken vittna, själva skogen sörja. Där är tätt mellan gravarna. Det mångnationella Karelen fick ta emot hårda smockor av Stalins järnskodda näve. Under byggandet av Vita Havs-kanalen dog hundratusentals människor, andra mördades på Solovetskijöarna, i klostret som blev slavläger. Och den fria socialistiska republiken Karelen krossades som en mygga av Lenin, efter två korta år. Senare skingrade Stalin befolkningen, låste gränserna och lämnade nyckeln till Otto Ville Kuusinen, som än i dag står staty i Petrozavodsk.

Torsten Kälvemarks essäbok är en lockande port till ökad förståelse både för den ortodoxa kulturen och för ett av våra mest fascinerande gränsgrannland, skönast ibland sköna.

Ulrika Knutson

Torsten Kälvemark är medarbetare på Aftonbladet Kultur och recenseras därför av Ulrika Knutson, kritiker i Expressen och Sveriges Radio.