Samma gamla rasism fast i ny rapport
Uppdaterad 2013-05-04 | Publicerad 2013-05-03
Högerpopulistisk propaganda får nya kläder
Den svenska extremnationalismen har på senare år fått in ett parti i riksdagen. Samtidigt har det formerats en krets av intellektuella – journalister, forskare och andra – som verkar inom samma idésfär och får allt större plats i offentligheten. De framträder inte som partirepresentanter, utan som oberoende debattörer.
Ett par av de mer namnkunniga är journalisten Gunnar Sandelin och etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg. De har nu tillsammans satt ihop en bok – Invandring och mörkläggning – som helt och hållet befinner sig inom Sverigedemokraternas ideologiska månlandskap. Författarna tragglar det gamla vanliga köret om att invandringen kostar så och så mycket pengar för ”oss” – de etniska svenskarna. Språkbruket växlar mellan långrandig sifferexercis och ett grövre språkbruk, ibland sockrat med citat ur Flashback och Avpixlat, eftersom det ofta är ”just där som huvudkritiken mot reguljära mediers förljugenhet offentliggörs”.
Arnstberg och Sandelin för fram sina ståndpunkter på bekant manér: det handlar om undantryckta sanningar som ”man inte får prata om”. All kritik mot deras och andra extremnationalisters påståenden och utgångspunkter kan därför förklaras med en massiv konspiration där myndigheter, journalister och forskare hjälps åt. Trygga i den förvissningen går de på i de rasistiska ullstrumporna som konsekvent slår nedåt: papperslösa flyktingar finns över huvud taget inte, de är i själva verket brottslingar (som absolut inte bör få tillgång till svensk sjukvård). Muslimerna vill ta över Europa, och begreppet ”islamofobi” är bara hittepå. Man måste få säga ”negerboll”, eftersom de underordnade inte vet bäst själva när de är kränkta.
Kanske var jag naiv som trodde att åtminstone Arnstberg skulle försöka behålla någon sorts fasad av att vara en hederligt resonerande forskare – om än med en solkig agenda. Men inte då. På sin höjd slår han mynt av rätt okontroversiella ståndpunkter ur forskningen som att etnicitet existerar, för att raskt hoppa till slutsatser som att olika kulturer är olika bra, eller att det är rätt och riktigt att diskriminera romer. I övrigt spelar Arnstberg ur forskarkortet mest genom diverse svingar mot ”forskarnas svek”, där han pekar ut en handfull namnkunniga personer som ”pseudoforskare” och ”idioter” för att de skrivit om islamofobi, strukturell rasism och SD:s fascistiska karaktär.
Allt fler vill att vi ”tar debatten” kring den här typen av frågor. Till att börja med går det inte att vinna – håller man inte med är man ju en del av elitkonspirationen. Men framför allt vore det ödesdigert eftersom det riskerar att legitimera själva grundförutsättningarna för debatten, som bland andra Ali Esbati framhållit. Det är just det som håller på att hända när riksmedia nu på allvar tar in rasisternas frågeställningar i stugvärmen, som när SVT:s Agenda väljer att diskutera ”Hur mycket invandring tål Sverige?”
Vi ska inte alls spela på den planhalvan, utan ta avstånd från de föreställningar som gör sådana diskussionsteman möjliga. Nämligen: att ställa ”svenskar” mot ”invandrare”, att sätta prislappar på medmänsklighet.
Men det räcker inte med att försöka fostra fram toleranta idéer och utgångspunkter. Ideologier vistas inte i någon sorts frizon där de slagkraftigaste och mest välformulerade debattören vinner. Att högerpopulism och rasism växer i Europa och håller på att invadera själva mittfåran även i Sverige, bottnar i djupare sociala, ekonomiska och politiska orsaker.
Därför måste vi ännu mer diskutera vad det är för samhällsklimat som gynnar högerpopulismen. Hur mycket beror det på att det finns ett djupt missnöje med osäkra arbetsförhållanden och en vittrande välfärd, samtidigt som regering och opposition till stor del talar samma språk?
Frågor som dessa kan vi debattera, så får Arnstberg, Sandelin och alla de andra härja vidare någonstans i skymundan.
Samuel Edquist
