Tänk nytt – och våga vara onyttig
Publicerad 2013-05-03
Hotad humaniora djärvast när den används tvärtom
Hur ska det gå för humanvetenskaperna? Som det nyss gick vid högskolorna i Blekinge och Gävle, där (nästan) alltihop helt sonika lades ner? Eller är det en fortsatt successiv nedmontering vi har att vänta: enskilda ämnen som försvinner, tjänster som inte återtillsätts, hårdare studiemedelsvillkor, ständiga utvärderingar och meningslösa effektivitetskrav – som överallt i den offentliga sektorn.
Nej, allt är inte nattsvart – det mest avancerade tänkandet i det här landet äger nog fortfarande rum på ett antal humanistiska institutioner – men om man också tar regeringens långt gångna planer på att förvandla statliga universitet till privata stiftelser i beaktande, så finns det onekligen skäl att vara orolig.
Så vad bör humanisterna göra? Visa sig samhällsnyttiga, eller invända att samhällsnyttig humaniora är en självmotsägelse? Utbilda ”anställningsbara” studenter, eller tvärtom insistera på att man är en institution för bildning och kritiskt tänkande, inte en arbetsmarknadsåtgärd?
Frågan är allt annat än ny, och de båda positionerna kan urskiljas också i den nyutkomna antologin Till vilken nytta? ”Universiteten bör inte gå med på att reduceras till serviceorgan för samhällets tillväxtsektor, lika lite som humaniora bör acceptera att i första hand bli en hjälpinrättning för teknisk och medicinsk forskning” skriver Victoria Fareld. ”Det finns oräkneliga sätt på vilka humaniora kan vara av stort värde, också vad gäller att tillgodose kunskap som är viktig i arbets- och näringslivet” hävdar Peter Josephsson och Frans Lundgren. Vem har fel? Kanske ingen – med ett par undantag kan jag sympatisera med vartenda bidrag i boken – och i någon mån är det en indikation på problemet med boktitelns fråga.
Läser man regeringens forskningsproposition från i höstas så talas det en hel del om att ”nyttiggörande av forskningsbaserad kunskap ska öka”. Det låter som den trollformel det är. Mot den bakgrunden fyller Tomas Forsers och Thomas Karlsohns rika antologi tveklöst en viktig funktion: det finns sammanhang (Utbildningsdepartementet till exempel) där nyttobegreppet uppenbarligen behöver problematiseras.
Vill man däremot försöka förstå humanioras aktuella belägenhet undrar jag om frågan om nytta inte är en återvändsgränd. Också den mest kritiska av hållningar inbegriper ofrånkomligen något slags föreställning om mening, relevans, nytta. Att träda ut ur nyttan är, i en kapitalistisk tillvaro, omöjligt; att peka ut nyttan med nyttan är å andra sidan lika omöjligt. Där har diskussionen stått och stampat rätt länge nu. Ska man komma vidare måste man, tror jag, hitta andra begrepp, andra nyckelord.
Som det externa. Dagens humaniora kännetecknas av en märklig föreställning om instängdhet. Det yttrar sig bland annat i en iver att synas i media (inte för att sprida kunskap, utan för att få sin existens bekräftad), och ständiga påbud om att söka ”externa medel”. Att lyckas med det senare är det mest meriterande en akademiker kan göra i dag. Följaktligen ägnar sig humanisterna åt ett oändligt ansökningsskrivande (trots att sisådär 95 procent får avslag) i stället för att göra det de annars kunde göra: läsa, skriva, undervisa.
Det underliga är att de åtrådda ”externa medlen” inte är mer externa än de vanliga löneutbetalningarna: till syvende och sist kommer pengarna från dig och mig – staten. Så vad är poängen med denna charad?
Ett svar är att de ”externa medlen” upprätthåller illusionen av att någon därute behöver humaniora; att också humanister kan vara marknadsmässigt inkomstbringande. Vad som i samma gest nedvärderas eller förbises är den högst reella utsida som finns inom humaniora: de kallas studenter och kommer dagligen frivilligt till universiteten för att ta del av den kunskap som finns där.
Ett annat nyckelord förenar den humanistiska forskningen med bygg- och biståndsbranscherna: i likhet med dem arbetar humanister numera alltid med projekt. Ett projekt går ut på inget annat än att avslutas (helst efter tre-fyra år). Då kan det sättas upp på cv:t som ett ovedersägligt vittnesmål om både projektörens och hela maskineriets effektivitet. I själva verket har denna ändamålslösa effektivitet, för vilket forskningens innehåll är ovidkommande, blivit ett självändamål. På så vis är talet om ”projekt” mer än ett oskyldigt ordval: den administrativa form som tänkandet tvingas in i förhindrar den öppenhet, kritik och självkritik som borde vara forskningens livsrum. För att uttrycka det krasst: ett humanistiskt arbete som kan fångas inom ett ”projekts” ramar är sällan viktigare än att det kunde ha lämnats ogjort.
Problemet med dagens humaniora är, i det här perspektivet, att dess aktörer så självklart och i så hög grad accepterar dessa hämmande falska premisser: universitetet som ett stängt rum som man måste ta sig ut ur, och projektet som forskningens nödvändiga existensmodus. Resultatet är en verksamhet som varken är kritisk eller samhällsnyttig, en institution som förefaller alltmer oklar över sitt eget berättigande.
Sharon Rider formulerar det bra i slutet av sitt bidrag: ”När jag ser hur akademiker, inklusive humanister, underkastar sig allsköns tävlingsmoment i vem som är bäst på att anpassa sig till andra (byråkratiska, ekonomiska) normer, t.ex. kvantitativa mallar och organisatoriska verktyg, för att mäta kvalité i utbildning och forskning, ja, då kan jag tycka att vi själva inte tror på att vi har något särskilt att erbjuda den kommande generationen.” Exakt så. Kanske är humanioras tid helt enkelt förbi. Kanske är det inte så mycket att sörja.
Poängen är att det – inte enbart, men i hög grad – är upp till humanisterna själva att avgöra den saken. Som Ylva Hasselberg påpekar i sin artikel gäller det i så fall att undvika ett vanligt sätt att resonera: ”att man vinner på att samarbeta med makten, att själv fatta de beslut som annars kommer att fattas åt en och att göra sig så liten och osynlig så att ingen får anledning att vilja göra en illa.” Om humaniora ska göra någon nytta är det, menar Hasselberg, den motsatta attityden som behövs: ”Var lite mer besvärliga!”
