Oops som i Ortmark
Publicerad 2013-02-08
Skjutjärnet som dömer ut hela journalistkåren
När Åke Ortmark sparkades från Axess TV fick han frågan om han skulle trappa ner. Svaret var nej: ”Jag trappar upp.”
Nu ser vi resultatet av truppförflyttningen: 750 sidor arbetsmemoarer. Makten och lögnen behandlar journalistikens hantverk och villkor under det halvsekel som Ortmark varit verksam inom yrket. Det är ett dystert facit han ger oss.
”Alla journalister är inte nollor”, lyder sammanfattningen. Men nära nog. De flesta är korrupta, fega, inkompetenta, osakliga: ”Kåren domineras av människor långt ut på vänsterkanten.”
Själv tillhörde han den gyllene generationen, den som laddade skarpt och sköt fritt. Först var det han och Herbert Söderström. Sen var det han, Lars Orup och Gustaf Olivecrona. De hade sinkadus med ett genialt artistnamn: ”de tre O:na”.
Sen kom förfallet. Politiseringen. På TV2 fylkades leninisterna, med eller utan akustisk gitarr. Ortmark gissar, mellan tummen och pekfingret, att ”5–95 procent” av kollegorna var ”demokratiskt opålitliga”.
Han trivs inte bland bolsjevikerna, går till TV1 och blir inrikeschef för Aktuellt (”Det var jag som bestämde vad som hände i Sverige”). Men surheten visar sig behärska hela tv-huset, betalningen är undermålig och det finns inga möjligheter att leva ut sina borgerliga böjelser. Han lämnar public service för privatfinansierad tv. Den visar sig bara vara skit. Journalisterna blir tandlösa när pengarna styr. Programutbudet består av populistiskt skräp eftersom det obildade folkflertalet inte vill ha nåt annat. Det var därför han fick sparken.
Ortmark finner vänsterextremister överallt. Intressant därför att han i hela sitt värv grävt i den dubbla maktstrukturen. Jag räknar i min bokhylla sju volymer Ortmark som mer eller mindre behandlar de stora elefanterna i näringslivet, och hur de spelade under täcket med socialdemokratin. Det jobb han lagt ner på att avslöja Wallenbergsfären är enormt, ett arbete som jag njutit av i mitt tidigare liv som historiker.
Betydelsen av verken begränsas dock av att han aldrig med precision definierat vad makt är. ”Makt har den som kan förmå andra att göra saker som de av egen vilja inte skulle ha gjort”, menar han med i en väl förenklad adress till Max Weber. Det säger ju ingenting om man inte studerar exakt vad människor tvingas göra mot sin vilja, vilket Ortmark inte vill då han i grunden är nöjd med den klasspyramid som makten över produktionsmedlen skapat. Hans uppmärksamhet ligger i stället på maktens mimik; makthavare ljuger alltid, särskilt om det står mycket pengar på spel. Det är den enskilde lögnaren han vill komma åt, inte samhällsstrukturen. Han vill se finansfursten tappa hakan, men inte kakan.
Ortmarks livslånga fokus på maktens män handlar, förstår man av memoarerna, om en fäbless för den överklass han så hett alltid velat tillhöra. Summariskt berättar han om pappa ingenjören som konstruerade förpackningar som borde gjort honom lika förmögen som familjen Rausing. Ortmark har fått nöja sig med en plats i den övre medelklassen, den som socialdemokraterna försökt ”mörda”.
I Ortmarks värld är det fortfarande sossarna som bestämmer. Perspektivet sträcker sig inte längre än till 1983, när löntagarfonderna infördes. Den borgerliga kontrarevolution som följde – paradoxalt nog delvis ledd av socialdemokratin – tycks han omedveten om. Kanske passar den inte in i hans schema. Han skriver hellre om gruvarbetarna i Malmfälten 1969–1970. Det eggar honom att de skakade om socialdemokratin. Men samtidigt: vid en seger hade gruvarbetarna alldeles säkert avskaffat den svenska yttrandefriheten.
Lektionerna i intervjuandets konst väger tyngre och borde vara obligatorisk läsning för varje student på Journalisthögskolan. I alla fall de stycken som inte laborerar med kvinnor.
Kvinnor, menar Ortmark, är på det hela taget sämre journalister, men de kan ha förmågor män inte har. De kan nämligen använda sig av ”Lolita-metoden” i en intervju, det vill säga, spela oskyldig flicka: klä sig i kort kjol, diskret blus och prata lite jollrigt. Med den apparitionen börjar vilken man som helst att glappa. Särskilt unga ilskna kvinnor med socialistiska böjelser bör maskera sig till en Lolita för att alls komma nån vart i en intervju.
De får dock inte lägga ner för mycket tid på sitt utseende. Det finns kvinnliga nyhetsankare på SVT och TV4 som sitter en halvtimma i sminklogen. Ortmark råder dem att ”halvera tiden med läppstiftet och dubblera satsningen på Financial Times”. Han jämför dem med Claes Elfsberg och Bengt Magnusson, och finner två intellektuella giganter.
Åke Ortmark betecknar sig själv liberal, och som alla andra såna anser han sig därmed vara saklig och opartisk. Och visst finner man en klassiskt frisinnad i vissa frågor. Hans formuleringar kring kungahuset visar både hans övertygelse och bitska humor: ”Jag klär mig gärna i frack, men inte i min journalistiska funktion.” Han kallar sig keynesian, åberopar Bertrand Russel som en husgud och citerar även Marx. Läsfrukterna ger dock inga avtryck i hans analyser.
Andra åsikter som sveper förbi: klimatforskningen är infiltrerad av vänsterextremister; islam är en personlig kränkning liksom Systembolaget; man (läs: kvinna) kan inte kombinera karriär med småbarn; nigger och svart är synonymer; Palestina bör bli en del av Jordanien; massbilism är en välsignelse; mångkultur är problematiskt; fackets makt måste begränsas; höga skatter dödar demokratin.
Ortmark känner sig som en oförvägen frifräsare när han berättar vad han egentligen tycker. Han läser sin samtid dåligt: åsikterna börjar bli allmängods.
Behållningen av denna 750 sidor passionerade enmansprocession, magnifik i sin oblyga självcentrering, är formuleringsglädjen. Makten och lögnen är, som Ortmarks andra titlar, en stilistisk uppvisning i den högre skolan. Man kan slå upp boken var som helst och finna ett språk så briljant, att man avväpnad måste lyfta på hatten. Eller vädra Lolitablusen. Jag ser fram emot nästa truppförflyttning.
Åsa Linderborg
