Sex, droger och trolleri i ett klumpigt montage
Publicerad 2013-01-23
Lev Grossmans fantasyhistoria ”Magikerna” imponerar inte på Ulrika Kärnborg
”Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur”, säger Pippi Långstrump innan hon sväljer pillret som ska hindra henne från att växa upp.
Är det en magisk besvärjelse?
Jag tror det är en överenskommelse av det slaget som alla läsare av fantasylitteratur upprättar med sina favoritförfattare när de träder in i deras magiska världar. För att tricket ska fungera behövs en dos magi. Den som dyrkar alver och talande kaniner gör bäst i att behålla ett mått av oskuld.
En sådan hängiven, och okritisk, läsare är den amerikanska litteraturkritikern och journalisten Lev Grossman. Utbildad på Harvard och Yale och anställd på Time Magazine har han haft all tid i världen att studera genrens giganter: Tolkien, Lewis Carroll, C S Lewis, Donna Tartt och sist men inte minst J K Rowling. Grossmans roman, Magikerna, ekar av alla dessa berömda föregångare. I USA har kritiken, i ett anfall av svårbegriplig sentimentalitet, utropat den till en Harry Potter för vuxna.
Själv upplever jag Magikerna som en korsning mellan en töntig collegefilm och en viktoriansk barnbok. Huvudpersonen Quentin Coldwater, en Potter mitt i adolescensen, känner sig vilsen och ensam i sin Brooklynmiljö. Han har huvudet på skaft och siktar på att komma in på något prestigefullt universitet, men mest av allt drömmer han om det Narnialiknande, hemliga landet Fillory. På väg till Princeton hamnar Quentin i en tidsspricka; plötsligt befinner han sig på en ännu exklusivare utbildningsanstalt, nämligen Brakebills College för Magi.
För oss som har tillbringat sju år på Hogwart är Brakebills mammas gata. Excentriska lärare avlöser varandra. Trollformler finslipas. Demoner marscherar in i klassrummen. Nördar visar sig var flinka med trollstavar och stakar och är modigare än sina stiliga och populära kamrater. Finalen utgörs av en spektakulär resa till Antarktis i vilken hela avgångsklassen, förvandlad till gäss, deltar.
Men Quentins klasskamrater liknar trots allt inte Harrys. De är snarare gengångare till alla de depraverade, knarkande studenterna i klassiska språk från Donna Tartts 1990-talsroman Den hemliga historien. I stort sett övergivna av sina lärare, som förblir underligt identitetslösa, dukar tonåringarna under för alla tänkbara laster. De idkar sexuellt umgänge, röker brass och klunkar årgångsviner med en högst oamerikansk spleen.
Grossman kämpar verkligen med sina grovt tillyxade karaktärer, men har svårt att få läsaren att känna för dem. Kanske beror de på att de inte existerar, inte ens i fiktiv mening. De är bara hopkok av gestalter i andra litterära verk, lapptäckspersonligheter utan egenskaper.
Jag kommer på mig med att undra varför Pocketförlaget satsat på den som sin första inbundna bok någonsin. Kanske helt enkelt för att tjäna pengar på en storsäljare som andra svenska förlag ratat.
Själv försöker Grossman teoretisera kring sitt skrivande och det går väl … sådär: ”Men det fanns också en mer förförisk, farligare sanning om Fillory som Quentin inte kunde släppa. Det var nästan som om Filloryböckerna /…/ handlade om läsandet i sig.” Pretentiöst? Visst. För Magikerna är till slut inte mer än ett klumpigt montage.
Eller, om man vill vara snäll, en bok för fans skriven av ett fan som inte vet hur magi framkallas och som aldrig fått smaka av Pippis medicin.
För mig är den lika umbärlig oavsett vad den kallas.
