Poesi som ger dikten laddning

Hanna Hallgrens språk en kamp för att motverka teflonmentaliteten

helskärm

Roslära – nog låter det vackert. Titeln på Hanna Hallgrens fjärde diktsamling skapar förväntningar om ett frosseri i prunkande skönhet och ljuva dofter. Men naturligtvis handlar det inte om någon lektion i botanik.

Har vi lärt oss något av samtidspoesin så är det att språket inte är oskyldigt. Byt ut en bokstav i roslära och du har ordet raslära. Den färg som präglar diktsamlingen förutom rosens – och blodets – röda är oskuldens och arsenikens vita. Den färg som så länge varit ett mått på människors värde.

I Hallgrens flora växer oskuldens rosor i en förgiftad jord. Ett historiskt arv värker i texten: alla de övergrepp som begåtts utifrån föreställningar om nationen, folkhemmet, fosterjorden. Det är inte godhetens och neutralitetens Sverige som tar form på Hallgrens karta utan ett land av steriliseringar, lobotomeringar och deportationer, ett land med en självbild av teflon där debatterna fungerar som ”grammatiskt blekmedel”.

Nu är inte Hallgren en politisk poet av det pamflettartade och lättgenomskådliga slaget. Snarare får läsaren vaska fram tematiken ur ett gytter av fraser, frågor och fragment. ”Det sägbara faller sönder”, konstaterar hon, och det ligger förstås en hel estetik i det. En estetik som gör dikten till en ekokammare, med lösryckta rader från poeter som Harriet Löwenhjelm, Ragnar Thoursie och Rainer Maria Rilke – visst hade det varit schysst med en tacklista.

Ur de söndervittrande meningarna framträder en moralisk appell. Det pågår ett minnesarbete som andas mer sorg än vrede, en kamp för att motverka teflonmentaliteten: ”Att sörja vårt naiva men nödvändiga förflutna”. På grekiska är motsatsen till ordet sanning inte osanning utan glömska, påpekar hon och liknar minnet vid ett vapen.

Samtidigt ryms en utopisk dimension i Hallgrens dikt, där gräns löses upp i mjukt gräs, vallfärdsstaden ersätter välfärdsstaten och vi en dag ska bli vad vi vill. ”Språket har inget hem”, skriver hon, förhoppningsfullt.

Att Hallgren aldrig hymlar med sitt teoretiska intresse ger hennes diktsamlingar rejält tuggmotstånd, Roslära är inget undantag. Poesi att arbeta med skulle jag kalla det en bra dag, snårig en sämre.

Men hon har en annan sida också, en språksensualistisk och suggestiv ådra som hittills kanske framträtt tydligast i hennes andra och mest lyckade diktsamling Burqa från 2003. I Roslära läcker romantikens ordströmmar ständigt in i den kritiska dekonstruktionen och växer i kraft för varje sida. Samma poet som utan att blinka talar om ”sociolingvistisk pornografi” eller ”politics of pity” brukar uttryck som ”violtårar”, ”tulpanhud” och ”ängslans vinge”. En krock som ger dikten laddning. Med kärleken som en blödande tråd spinns texten tätare och tätare kring livets smärta och dödens skuggor.

Det är, faktiskt, riktigt vackert:

”Nej – säg ingenting / Vila ditt hjärta / mot stenarna

Vila dina läppar / kring språket av sten”

Ann Lingebrandt

Hanna Hallgren är medarbetare i Aftonbladet, därför recenseras boken av Ann Lingebrandt, litteraturkritiker i bland annat Helsingborgs Dagblad.