Carl-Michael Edenborg: Mitt grymma öde

Skicklig improvisation om geniets kärleksliv

Jag läser. Jag läser om. Beslutar mig för att strunta i sådant som irriterar mig första gången: En bild av demondirigenten som hör hemma långt senare än barocken, en sångerska som introduceras som sopran för att redan på sidan efter sjunga med sin vackra altröst, fagotterna i Händels operaorkester som blivit basuner (bassoon är det engelska ordet för fagott), och nej, Händels Dixit Dominus är inget oratorium.

När jag tar Mitt grymma öde för vad det är, en fri och mörk fantasi över det vi inte vet om Georg Friedrich Händels liv, faller allt mycket bättre på plats. Carl-Michael Edenborg har gjort grundligt biografisk fotarbete och vet hur man bygger en god skröna.

Somligt är otroligt, somligt är antagligen lika troligt som något annat.

Och Händel är tacksam att fantisera över. Hans musik är noga kartlagd,  om hans privatliv (läs: kärleksliv) vet man nästan ingenting. Händel förblev ogift, teg själv benhårt och spekulationerna har varit många. Upptog arbetet all hans tid, var han en damernas man i hemlighet eller föredrog han män?

Det är i den luckan Edenborg skriver sin debutroman och han utforskar det sista alternativet. Det har också under senare år kommit en del forskning, kanske framför allt Ellen Harris Handel as Orpheus, som lyft fram homoerotiska teman i Händels verk och pekat på att Händel vistades i kyrkliga och aristokratiska miljöer där homosexualitet var accepterat.

Edenborg lägger orden i Händels egen mun och följer honom från uppväxten i Halle, över läroåren vid operan i Hamburg och i Rom, och till de sista åren i London. Det är en grym berättelse, om en pojke som utsätts för övergrepp från alla håll. Från modern och fadern, livkirurgen, (av sonen här kallad Slaktaren), musikläraren, en kardinal, en sångerska. En berättelse om en ensam man som vantrivs i sin kropp, drömmer om renhet och våldsam konst, som låter sig utnyttjas och i sin tur utnyttjar andra.

Det handlar överhuvudtaget mycket om kropp – om hinnor, kött, inälvor, lemmar, blod. Också musiken drabbar Händel fysiskt, som en vibration i ryggraden, en uppsprättande kniv.

Kniven finns där som ett genomgående tema. I faderns kirurg­redskap, i den rakkniv som Händel straffar sig själv med, i den skalpell som används i bokens mörkaste scen när Händel, likt Orfeus, beger sig ner i Neapels underjordiska kastratfabrik och får blod på händerna. Det ”Evviva il coltellino”, leve den lilla kniven, som operapubliken hyllade scenens kastrerade superstjärnor med, är också motto för hela romanen.

Händels egen musik förblir dock anmärkningsvärt stum romanen igenom, till den får läsaren ingen ingång. Verk nämns som döda fakta i förbifarten, när det klingar om Edenborgs språk gäller det kroppen.

Mitt grymma öde är knappast den ocensurerade version av Händels liv som förlaget lovar. Det är kanske inte ens en roman om Händel, utan avstamp för något helt annat. Det gör den inte mindre intressant.

Sara  Norling

Carl-Michael Edenborg är medarbetare på Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Sara Norling, Sveriges  Radio.