Stoppade boken om Hans Holmér – full av misstag

Ann-Marie Åshedens bok om Palmeutredningen, Förbannelsen, hann knappt komma ut innan förlaget såg sig tvunget att dra in den. Åshedens tes är att den förste spaningsledaren, Hans Holmér, var en tragisk hjälte som kämpade för att få fram sanningen men krossades av fega byråkrater. Och hon leker med tanken att Holmér faktiskt drabbades av en förbannelse.

Den som lockas att tro på det måste förstås fråga sig: har den förts över på henne nu?

Förlaget drog in boken sedan det blivit känt att hon haft fel när hon påstod att två namngivna säkerhetspoliser dömdes för smugglingen i Ebbe Carlsson-affären. I själva verket klarade de sig.

Åsheden hävdar i en nyhetstext från TT att hon fått den felaktiga uppgiften från den granskningskommission som på regeringens uppdrag gick igenom Palmeutredningen. Det ser ju onekligen ut som om hon haft extrem otur.

Men så är det inte. Kommissionens betänkande – SOU 1999:88 – har ett helt avsnitt om detta smugglingsmål. Och var och en som kan läsa innantill kan där se att de två Säpomännen gick fria.

Den här tavlan står inte på något sätt ensam i Åshedens bok. Hon påstår till exempel att polisen inte avlyssnade telefonen på det kurdiska bokkaféet på David Bagares gata därför att buggning inte var tillåten vid tiden för Palmemordet. Det är dubbelt tokigt. Telefonavlyssning var tillåten (till skillnad från buggning) och dessutom hade Säpo tidigare obekymrat buggat bokkaféet trots att det var olagligt.

Åsheden hävdar vidare, att mördarens andra kula snuddade vid Lisbeth Palmes axel – i själva verket svepte den längs ryggen i skulderbladshöjd. Systematiskt felciterar hon själva namnet på Holmérs egen bok om mordspaningarna. Och hon lyckas till och med att ange fel utgivningsår på sin egen tidigare bok om samtalen med Holmér.

En ny Herman Lindqvist-skandal, alltså. Men mer intressant är egentligen bakgrunden: att ett större förlag valt att publicera en bok som så entusiastiskt hyllar Holmér. Hans tes var ju att Palme föll offer för ett välplanerat attentat från kurdiska PKK. Och det går totalt på tvärs mot det halvofficiella tyckandet som länge dominerat det offentliga rummet, att gärningsmannen hette Christer Pettersson och att han handlade på ren impuls.

De som tror på Petterssonspåret brukar framhålla att riktiga poliser borde ha fått sköta utredningen från början. Vad som hände under Holmérepoken brukar de lättvindigt vifta undan som en lite pinsam parentes.

Ändå kom den alltså ut: Åshedens hyllning till den förste spaningsledaren.

Hur tänkte förlaget? Förmodligen bedömde man att teorin om Pettersson nu fått så många törnar att det finns utrymme för något annat.

Så långt är det är en högst rimlig inställning. Och ska man ta sig en ny fundering kring mordet på Olof Palme är det givetvis bra att åter fokusera på det första årets spaningar och vad som verkligen skedde då. Problemet är bara att Åsheden inte är rätt person att vägleda oss i de labyrinterna.

Det handlar inte bara om att hon är hafsig med detaljerna. Hon var också part i målet eftersom hon ingick i Dagens Nyheters hemliga samarbete med spaningsledaren. Och Åsheden ställer upp som Holmérs ombud än i dag. Hans motståndare, åklagarna, får för all del komma till tals i några citat – men först sedan hon noga förklarat att vi inte ska lyssna på dem.

Åsheden berättar en saga om en man som kan, vill och vågar. Vad hon inte ser är att Holmérs handlingskraft växer fram ur ett informellt men påtagligt mandat från kanslihuset. Och som olika kommissioner senare konstaterat gick hans maktställning inte bara på tvärs mot lagar och regler – den ledde också till att grundläggande utredningsåtgärder aldrig blev genomförda.

Hur kunde det ske? Det handlade knappast om Holmér som person. Sedan han avgått fortsatte nämligen regeringens hemlige fixare Ebbe Carlsson att med lagliga och olagliga medel försöka koppla PKK till mordet – fortfarande utan skuggan av bevis.

Allt detta är ett händelseförlopp som fortfarande kräver sin förklaring. Men Åsheden ser inte ens problemet.