Trassliga affärer

Professor Tore Ellingsen om Katrine Kielos attack mot manliga ekonomer

Nationalekonomi är ett farligt ämne. Farligast är de nationalekonomiska teoriernas utgångspunkter. Den ekonomiske mannen är visserligen bara en tankefigur, men idéer präglar verkligheten. Om inflytelserika ekonomer har en sned världsbild, så blir världen vriden. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta Katrine Kielos nya bok Det enda könet.

Den ekonomiske mannen är en självisk materialist, en tjuv och en lögnare. Han är villig att riskera hela världsekonomin vid spelbordet. Han bär naturligtvis ansvaret för de senare årens finanskris. Dessutom är han en hårdför krigare som med kylig hjärna och kallt hjärta låter bomber föra sin talan.

Den ekonomiska mannen ser sällan kvinnorna, och när han gör det ser han ner på dem. Oavsett hur rika vi blir får kvinnan släpa och slava – numera inte bara hemma av kärlek utan även borta för pengar. På något sätt tycks han vara inblandad i alla kvinnors lidande.

Någon måste stå till svars för tankemonstrets härjningar, och det är inte svårt att räkna ut vem. Doktor Frankenstein har många inkarnationer, men alla är de nationalekonomer. Och män.

Som nationalekonom och man är jag naturligtvis part i målet. Men före mitt försvarstal ska jag villigt erkänna att motparten är värdig. Kielos är inte enbart slagfärdig; hon har tyngd i sina slag. Hon förstår sig på pengar, knapphet, och ekonomisk teoribildning bättre än många disputerade nationalekonomer. Bokens största styrka är att den lyckas måla upp nationalekonomisk teori i stora drag utan att bli vare sig tråkig eller alltför ytlig. Kielos äger en sällsynt förmåga att förenkla argumenten utan att förstöra dem.

Bitvis är boken en provkarta på de invändningar som vi nationalekonomer själva riktar mot vår teoribildning. Om man bortser från det skarpa tonläget finns det en hel del utmärkt populärvetenskap här. Noterna är väl valda och litteraturlistan mer omfattande än i många andra debattböcker.

Samtidigt blir jag frustrerad när dagens nationalekonomiska forskningsrön används för att bevisa att gårdagens nationalekonomiska forskning var bristfällig. Det ligger i sakens natur att forskningen går framåt. Inte sällan ligger forskningsfronten längre fram än Kielos vill erkänna.

I sin iver att sätta dit nationalekonomerna för att negligera hemarbetet, negligerar hon själv det faktum att ekonomerna på senare år intresserat sig mycket för detsamma. Exempelvis vet vi numer att svenskar arbetar lika mycket som amerikaner när hemarbetet räknas in, och att värdet på den totala produktionen i Sverige sannolikt skulle öka markant om vi spenderade mindre tid på tråkiga hemmasysslor som vi behärskar illa.

Det är enkelt att driva en tes. Det svåra är att inte driva den för långt. Om man läser de författare som Kielos kritiserar inser man att hennes anklagelser ibland är överdrivna. Särskilt gäller detta hennes anklagelser mot egoismens apostlar.

Sjuttonhundratalsfilosofen Adam Smith sa visserligen att slaktarens, bagarens, och bryggarens drivkraft inte i första hand är godhet utan ekonomisk förtjänst, men detta okontroversiella påstående är enbart en liten lösryckt del av hans komplexa moralfilosofi. Hela sitt liv betonade Smith människans sans för rättvisa och dess centrala roll för samhällets fortlevnad. Det är ingen tillfällighet att hans första bok, som genom ständiga revideringar även blev hans sista, bär titeln Moral Sentiments.

Lika orimligt blir det att angripa Gary Becker för den ekonomiska mannens egoism. Om någon ekonom ska ha äran för att bekämpa föreställningen att rationalitet är det samma som självisk materialism, så är det Chicago­ekonomen Becker.

Och när Kielos sopar till John von Neumann, spelteorins skapare, för att han är en ekonomisk räknenisse blir det bara konstigt. Som världsledande fysiker och ledande deltagare i Manhattanprojektet bidrog samma von Neumann på ett avgörande sätt till att utveckla atombomben. Moraliskt torde det vara mer besvärande än hans åsikt om var bomben skulle släppas.

Kielos relation till den ekonomiska mannen är uppenbart trasslig. Å ena sidan önskar hon sig en ömsintare och mer social tankefigur. Hon säger sig därför gilla den nya beteendeekonomin, där nationalekonomi möter socialpsykologi. Å andra sidan är hon frustrerad över beteendeekonomernas tandlösa policy­rekommendationer. Och när det kommer till kritan tröttnar hon på mjukismannens upplysningskampanjer och vänliga puffar. Hellre rejäla skatter och avgifter som hejdar finansiell spekulation och miljöförstöring. Just sådant som den klassiskt krassa nationalekonomiska mannen alltid stått för.

SAKPROSA

Det enda könet

Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin

Katrine Kielos, Albert Bonniers förlag

Tore Ellingsen