Drottning Kristina – stolpe ut för Stolpe

Sven Stolpe var ett reaktionärt råskinn. Undras om han inte uppfann den intellektuelle kändisen. Han gick genom rutan på 60- och 70-talen så att saliven stänkte. När han inte hojtade i medierna eller skrev sönder sig på bokmarknaden kunde han sätta sig ner för att tänka på allvar. Då var han ibland en briljant intellektuell.

Med en avhandling om drottning Kristina försökte Stolpe 1959 ta sig in i den akademiska världen. Det blev en av de mest uppmärksammade disputationer Uppsala universitet har upplevt. Stolpe fick förstås publiken på sin sida men inte betygsnämnden – även om en gigant som Victor Svanberg stödde honom.

Docent blev han aldrig. Livet fram till pensionen fick Sven Stolpe framsläpa som gymnasielektor.

Om denna disputation har litteraturvetaren Lars Gustafsson (inte poeten) skrivit en knastertorr liten bok – synd på ett så blodfullt föremål! Författaren frilägger en konflikt i vetenskaplig metod men berör knappt med ett ord det verkligt intressanta i fallet Stolpe – den gamla rivaliteten mellan fria intellektuella och akademiker. Varför har författarna haft det så svårt på Uppsala universitet (Stolpe, Lars Gustafsson – poeten – och Sven Delblanc) men så mycket lättare i Stockholm (Kjell Esp­mark och Anders Olsson)?

Sven Stolpe nosade på helt moderna frågor i sin avhandling. Han försökte närma sig drottningens sammansatta självbild som kvinna, något som blir ett huvudtema både i den Kristina-pjäs av Sara Stridsberg som går upp i höst och i Mika Kaurismäkis psykologiserande film som börjar spelas in i vinter.

Modern genusteori skulle säkert inte gilla Stolpes synpunkter, men han var tidigt ute.

Jag tror att det finns spännande ting att hitta hos det där gamla råskinnet om man hugger sig igenom snårskogen av polemik och brödskriveri. Tv skulle i alla fall bli mycket roligare om vi kunde byta ut Skavlan mot en återfödd Sven Stolpe.

Magnus Ringgren