Smutsiga affärer bakom rent skoj
Publicerad 2012-04-05
Handeln med pirakopior en fasad för pengatvätt och barnarbete
I min kökshylla står en liten samling iranska Coca-Cola-kopior. Mest förtjust är jag över den bruna drycken Arso-Cola, med sitt aptitliga namn.
Jag har även ett par iranska Adadis-skor. Snygga. Jättedåliga. Piratkopierade.
Det gör mig till en grov brottsling i de flesta länder – trots att affärsidén bakom Arso och Adadis i grund och botten är densamma som byggt upp hyllade imperier som Hennes & Mauritz och Primark.
Att parasitera på andras varumärken är i dag en av världens största branscher. Svenska tullen förstör en miljon piratkopierade föremål om året. Och det görs med blandade känslor, erkänner tulltjänstemannen ”Zetterman” för Lars Berge, som tillsammans med Yasmine El Rafie gjort två makalösa fotoböcker om piratkopierade kläder och parfymer i Egypten – Traedmark, the art of spotting a fake, vol 1 & 2.
Det är lätt att bli helt Naomi Klein-lycklig av alla fantasifulla varianter av falska produkter som de båda entusiasterna hittat i folkvimlet på Kairos marknader. Men man ska inte göra sig några illusioner om att det är rebelliska Ad-busters som ligger bakom. Det är kriminella syndikat som finansierar både tillverkning och transport. Branschen används för att tvätta knarkpengar och här skrivs ingen policy mot barnarbete. Vinsterna hamnar på osynliga bankkonton i Bahamas och det spekuleras till och med om att ETA och al-Qaida finansierar sin verksamhet med kopior, påpekar Berge i sitt förord.
Sextio procent av alla Rebook-tröjor, Diesil-jeans och Roelx-klockor tillverkas i Kina, men även Turkiet,
Georgien, Sri Lanka, Indonesien och Nordkorea är framstående pirat-producenter. Och det är inte bara Lacoste-tröjor som fejkas. Konst, lyxbilar, cigaretter, parfym, sprit, batterier, motorcyklar … inget är för stort eller smått. Nyligen upptäcktes en oäkta Apple-butik i Kina och en falsk Nike-affär i Holland. Allra längst gick de som kopierade hela företaget NEC och öppnade 50 fabriker i Kina. I enstaka fall är kopiorna så bra att de drabbade företagen i tysthet tagit över tillverkningen i stället för att låta sitt varumärke solkas av dålig publicitet.
Berge och El Rafie har fastnat för de kopior som försöker smita undan polisiära åtgärder genom att bara nödtorftigt härma sina förebilder.
I de här bilderna speglas hela senkapitalismens vidunderliga misslyckande. Vad är det vi vill ha när vi köper en Gasio-klocka eller en Polystation-konsol? Är alla medvetna om det stora skämtet med en Dolce & Gabbna-tröja? Den lille piratpartisten inom en väcks till liv. Vore det inte mer miljövänligt om alla fick göra sin egen NIKF-jacka i stället för att smuggla dem från Kina?
Samtidigt är kampen mot piratkopiering en kamp mot slaveri, trafficking och drogsmuggling.
Men man kan inte bli annat än glad av Berges och El Rafies bok. Inte minst för den säregna, konkretistiska poesi som uppstår när man bläddrar igenom varumärkena på piraternas parfymmarknad: Huge Bobs, Huge Boqs, Hego Bocs, Hogo Bous, Hogo Boos, Hogo Bois, Huogo Bois, Ego Doss, New Cross, Hurn Bosk, Logo Boss, Logu Boos, Boosi, Bosss, Boxx, Joss, Ogo, Gogo, Poss, Buss …
