Skuggorna från Łódz

Göran Greider läser Göran Rosenbergs mästerliga barndomsskildring

Den 2 augusti 1947 stiger han av tåget i Södertälje och det är en ljum  sensommarkväll. Han kommer söderifrån, närmast från Alingsås där han arbetat en tid på en textilfabrik och dessför- innan från Furudal, i Dalarna.

Han är ganska kort till växten denne 24-åring, men oklanderligt klädd och den stad han stigit av i är, säkert också i hans tankar, full av framtid, ja av projekt och möjligheter för en ung framåtsträvande människa. Bara ett par dagar senare ska han börja jobba på lastbilsfabriken, Scania Vabis, där är det betydligt bättre betalt än på textilfabriken för en krigshärjad värld skriker efter nya lastbilar. Snart ska hans fru komma efter och hon ska få ett jobb på en annan fabrik.

David, heter han. Fast smeknamnet är Dadek en gång i ett annat liv, i en annan värld som egentligen inte längre finns kvar. Hembygden, den plats där allt är välbekant för en människa, finns inte kvar för Dadek: Livet i den polska staden Łódz´. Huset där David växte upp låg alldeles utanför gettot där de tyska nazisterna stängde in den judiska befolkningen. I augusti 1944 steg han och hans släkt ombord på tåget till selektionsrampen i Auschwitz-Birkenau för att färdas ut i seklets natt.

När journalisten Göran Rosenberg nu ger ut en bok om sina föräldrar och i synnerhet om sin far, David, får jag intrycket att han väntat en livstid på att kunna skriva den med den exakthet den kräver.

I det första kapitlet möter vi pappan på perrongen i Södertälje och där omtalas han i tredjeperson – men från och med andra kapitlet övergår berättaren till att kalla honom ”du” och en dialog över avgrunder uppstår. Jag har läst flera av Rosenbergs böcker genom åren, men aldrig tidigare sett det här språket hos honom; han skriver här med romanens självklara kraft, trots att det är en verklig berättelse. Varje ord blir viktigt: Han kan vända på ordet ”utrota” och se hur egendomligt det är – ett ljust ord när det gäller att utrota ohyra i ett folkhem.

Det verkar som om han allra först varit tvungen att på allvar få syn på den pojke han var en gång när han växte upp i Södertälje. Men det är inte barnet som minns morgnarna i den lilla lägenheten, eller den där gången då han stolt fick åka med sopkörarna i den nya sopbilen: ”Det är jag som långt senare försöker minnas vad barnet förnimmer.”

Långt senare försöker författaren samla ihop skärvorna av en uppväxt. ”Platsen” blir ett centralt ord. Den nya platsen Södertälje, eller folkhemmet Sverige, suger tag i Davids son och blir hans självklara hemort i världen som det är för de flesta barn på den plats där de växer upp. Ja, han döps rent av till Göran därför att de polsk-judiska föräldrarna vill ge barnet ett namn som är så litet främmande som möjligt i miljön. Pappan lägger ut bokstäver av trä på golvet för att pojken ska lära sig det nya språket.

Men det som samtidigt inträffar är att pojkens hemmastaddhet på platsen Södertälje liksom i hemlighet bygger ett avstånd till föräldrarna. Deras skuggor från gettot, från lägren och från slavarbetet i Tyskland kunde inte pojken Göran urskilja och ännu mindre förstå. Föräldrarnas liv finns på andra sidan en mur. Antisemitismen lever också i Sverige, och i Södertälje och med vem ska två människor som upplevt lägren egentligen kunna tala om allt det viktiga?

När fadern efter hand tröttnar på fabriksarbetet men misslyckas med att ta sig därifrån och dessutom misslyckas i kampen med de tyska myndigheterna om att tillerkännas skadestånd för vad nazisterna gjorde med honom går han allt djupare in i mörkret. Långt senare försöker sonen Göran Rosenberg förstå det där mörkret som ett slags hemlöshet. Sonen Göran växte upp med en Plats. Fadern David berövades den. Och föll ner i skuggorna.

Boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är skriven i en slags koncentrerad och klarsynt, ibland ilsken, sorg. Han ägnar en enorm möda åt att rekonstruera exakt på vilka vägar fadern en gång genomkorsade den tyska lägerarkipelagen och ställs inför banala men fruktansvärda gåtor:

”Matpaketen är och förblir en gåta för mig.”, skriver han om de matpaket från Internationella Röda korset som sannolikt räddade livet på David den sista veckan innan befrielsen.

På ett ställe skriver han om skillnaden mellan det som sker omkring de polska judarna i Łódz´, speglat i fruktansvärda siffror och det som går att förstå. Jag stryker under den meningen.

Göran Greider