Från Hertha till Schymans talibaner
Publicerad 2012-03-08
Att följa könspolitisk debatt och förändring genom läsning av originaltexter är både krävande och flerdimensionellt. Det lite näpna i Carl Jonas Love Almqvists Det går an (1839) brukar inte förmedlas när man utser den till en startpunkt för en förändrad syn på män och kvinnor och deras rättigheter. Texten är den första i tvåbandsverket Könspolitiska nyckeltexter, det tidiga 2000-talets begynnande integrations- och hedersvåldsdebatt sätter punkt.
Däremellan flöt drygt 160 års stora samhällsförändringar – kvinnor blev myndiga och fick rösta (1921), kunde gifta sig utan att få sparken (1939), dela föräldraledigheten (1974) och så vidare – och i antologin lyfts debatterna och de enskilda insatserna fram. Det är de väntade bidragen, som Fredrika Bremers Hertha och Eva Mobergs Kvinnans villkorliga frigivning, men också mindre självklara, som Frigga Carlbergs satiriska monolog om rösträtt och Lukas Moodyssons Fuckin Åmål.
En antologi med nyckeltexter, förklarade och satta i sammanhang av forskare från olika discipliner, får förstås karaktären av studentlitteratur. Men den borde intressera fler. Inte minst för den realtidskänsla som uppstår. Jag sjunker ner i ett alltmer rationellt 30-tal, färdas till 1970-talets utopiska mansgrupper och påminns om hur nytt Fittstim kändes.
Det är inte bara underhållande. Det är en snabbspolad, genreomstörtande thriller som forsar fram mot slutstriden: Gudrun Schymans ”Talibantal” 2002, och vad som uppstod.
Paradoxalt nog var det både de historiska förändringarna och perioderna av stagnation som skapade detta mediemonster. Som Maud Eduards visar i sin kommentar utmanade Schyman idén om Sverige som världens mest jämställda land och svenska män som världens snällaste, mysigaste och klokaste. Inte genom att kalla dem talibaner, för det gjorde hon inte, men genom att nämna Sverige och Afghanistan i samma mening, samma kontext. Att motståndet blev så stort mot att tänka sig gemensamma strukturer, likheter i mansdominans blottade en nationalism som inte tidigare varit så tydlig. Debatten kring talet förebådade ett nationalistiskt uppsving. Och nationalistiska män vill, i likhet med talibaner, skydda ”sina kvinnor”. Cirkeln är därmed sluten.
Den svenska jämställdheten har inte kommit längre än att kvinnor från klockan 15.51 i dag och alla andra dagar jobbar gratis (
i snitt). Den svenska arbetsmarknaden är mer könssegregerad än många andra. Det är mycket som inte hänt, men det finns inga skäl att inte se vad som har hänt. Och det bland annat tack vare alla dessa texter, som velat, och ofta lyckats uppnå, förändring.
Sakprosa
Könspolitiska nyckeltexter I-II
Klara Arnberg, Fia Sundevall och David Tjäder (red), Makadam Förlag
