Oskulder i djungeln

helskärm

Året är 1946 och Elly, dotter till en fabrikör i Göteborg, är medbjuden på sin lillasyster Annies bröllopsresa till Malaya, en del av nuvarande Malaysia. På första sidan av Elin Boardys roman Mot ljuset står Elly i sitt rum på Cameron Hill Resort och ser ivrigt ut över välklippta gräsmattor och tennisbanor. Lyxhotellet ligger mitt i djungeln.

Boardy lyckas precis som i sin förra roman fånga en sorts instängdhet i ett undrande, förnimmande kvinnovarande i en helt anan tid. I Allt som återstår (2008) gestaltade hon en ung bondkvinnas liv i sekelskiftets Orust. Här är det efterkrigstid och Elly njuter av blomdoften på hotellverandan, dricker många gin och tonic, dansar och konverserar och bevittnar (förfärad) hur svågern Laurids skjuter en elefant.

Romanen följer hennes inre förändring medan avståndet ökar till systern. Annies självbelåtna konventionalitet och alltid lika prydligt strukna blusar irriterar Elly alltmer. Hon börjar klä sig i shorts och kängor, går ensamma promenader ut i djungeln och förälskar sig i Laurids radikale vän Niels, under kriget aktiv i danska motståndsrörelsen.

Det mest dramatiska i Mot ljuset pågår i det sociala spelet i det lilla resesällskapet. Författaren jobbar mycket med rodnande kinder, svårtolkade leenden, smalnande ögon och svartnande blickar. Förälskelsens intensiva uppmärksamhet, dess vågspel och vanmäktiga väntan och längtan är ändå mycket fint fångad. Det är vad jag gillar mest i den här romanen. Mot ljuset är konsekvent show don’t tell, en språkligt mycket stilig och suggestiv förlora-oskulden-historia, en oskuld som innefattar både kärlek och politik.

Snart går det nämligen upp för både Elly och systern att landet omkring hotellet befinner sig på randen av ett inbördeskrig, att den vackra djungeln är full av farliga Mao-inspirerade rebeller. Männen i sällskapet har möjligen vetat detta hela tiden.

Den råa koloniala verkligheten görs inte till någon huvudsak, den är mer en slumpens omständighet, en bakgrund, som Elly och hennes syster Annie förhåller sig till på olika sätt. Den ena ser, den andra blundar. Men trots den andäktiga koncentrationen på hjärtats och kroppens tidlösa oro förefaller de privilegierade 40-tals-kvinnorna inkapslade i en förgången och alltför avlägsen dröm.

Pia Bergström